[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det var inte bara under den svenska bankkrisen, 1987 - 1993 som företag råkade illa ut. I Sverige kan småföretagare utan någon motivering få sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna, när och hur som helst, utan att efteråt kunna hävda sin rätt.

Företagande är inte bara att tillverka och sälja. Det kan också vara att köpa och sälja. Många småföretagare som köper och säljer kan utan egen förskyllan råka illa ut om de från början valt fel bank. Eller om enskilda banktjänstemän och konkursförvaltare vill åt deras egendom. Det visar mitt exempel kring vad som hände makarna Anita och Verner Nilsson från Laholm.

Vad som familjen Nilsson råkade ut för redan för 22 år sedan är fortfarande inte uppklarat. Anita och Verner Nilsson fick utan någon egen förskyllan alla sina krediter orättfärdigt uppsagda, tillgångar beslagtagna och blev försatta i konkurs bara ett år efter att de erhållit sina krediter. Paret har fortfarande inte fått någon som helst upprättelse.

Makarna Nilsson var sedan ungdomsåren mycket intresserade av äkta mattor och började därför tidigt i livet att samla på sig en unik samling. Dessa steg enormt i värde under 70-talet. Makarna hade många goda kontakter. En dag fick de möjligheten att köpa in en unik samling i världsklass.

Familjen Nilsson såg möjligheterna och tog kontakt med en bank, Nordea (gamla PK-banken) Nilssons satsade själva 6 miljoner kronor och bildade handelsbolag. De fick lån till resten av kapitalet mot en pant som lades i PK-bankens valv i Göteborg. I panten ingick en ovärderlig matta som bankens egna värderingsmän värderat till mellan 4 - 5 miljoner. Makarna Nilssons egen värdering av de pantsatta mattorna uppskattade de till totalt c a 10 miljoner kronor.

Ibland kan det gå mycket snabbt att avbryta affärsförbindelser. Det fick familjen erfara. Handelsbolaget startade 1980 och man gjorde upp en låneplan tillsammans med banken. Handelsbolaget bildades. Makarna satsade personligen 6 miljoner kronor. 1981 bröt Nordea ensidigt avtalet. Utan att inlämna någon ordentlig grund varför, försatte de därefter Anita och Verner Nilsson i konkurs.

Högsta Domstolen godkände konkursen på grund av att bevisningen var borttagen ur akten.

Konkursförvaltaren godkände också konkursen. För att han skulle kunna göra detta nervärderades alla tillgångarna, och makarna Nilssons momsfordran på 1,5 miljon togs inte upp i konkursboets tillgångar. Trots detta visade konkursen till slut på ett överskott på ca 0,5 miljoner kronor.

1988 började en opartisk person i Blekinge, Eric Sundmark, på allvar intressera sig för makarna Nilssons fall. Efter att under två års tid gått igenom allt som hänt fann han i Nilssons ärende otaliga bevis för att detta var det mest flagranta rättsövergreppet mot småföretagare, som han studerat under hela sitt långa liv.

Vid konkursslutet 1985 fanns ingen ordentlig pantredovisning. Den pantrealisation som gjordes var alldeles låg, kring de dyrgripar som makarna Nilsson förvarade i bankens valv.

På Sundmarks förfrågan varför konkursförvaltaren riksdagsmannen (fp) Jan Ertsborn inte hade gjort någon ordentlig pantrealisation, svarade han bara: ”Det skiter jag i”.

Nordea och dess factoringbolag har i detta fall tillsammans med konkursförvaltaren drivit oskyldiga människor i konkurs och vägrar fortfarande efter 22 år att göra rätt för sig. I min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen började jag för två år sedan intressera mig för makarna Nilssons fall.

Vad jag kunnat konstatera överensstämmer med vad Eric Sundmark redan kommit fram till.

Precis som med de 60.000 friska företagare som fick sina krediter orättfärdigt uppsagda under bankkrisen, var panterna alldeles för lågt värderade i familjens Nilssons fall. Inte heller fanns den faktiska momsfordran upptagen i bouppteckningen.

Ärendet påminner mycket om de pantrealisationer som gjordes mot fastighetsägare under bankkrisen sedan den moderate ”bankministern” Bo Lundgren godkände nervärderingarna av hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 - 70%, bara för att de skulle bli lättare för krisbankerna att stjäla fastigheter i bra bolag.

I familjen Nilssons fall, liksom i så många andra har både banken och konkursförvaltaren skott sig på oskyldiga människor, för sin egen vinning. Mattorna såldes alldeles för billigt. De borde inte sålts överhuvudtaget. Nilssons var ju aldrig på obestånd.

När jag jämför dessa flagranta rättsövergrepp med misstänkta terrorister som ”bara” får sina tillgångar frysta under en period tills de befunnits oskyldiga, som bland annat advokaten och riksdagsmannen Peter Althin (kd) och Leif Silbersky särskilt ömmar för, anser jag nog dessa övergrepp mot hederliga småföretagare vara etter värre.

I företagarnas fall fryser man inga tillgångar. Man beslagtar och behåller. Genom planerade ”ripp off”. Stölder som våra svenska politiker från vänster till höger godkänner.

De banktjänstemän som medverkar till sådana förbrytelser borde omgående avskedas och de konkursförvaltare som medverkar till dessa rättövergrepp borde tappa både advokattitel och riksdagsplats, om de i likhet med advokaten och konkursförvaltaren Jan Ertsborn, råkar sitta i riksdagen.

De rättmätiga ägarna får i de flesta fallen aldrig någon upprättelse. Undra sedan på att Sverige går från folkhem till fattigstuga om ingenting omgående görs för att försvara företagarnas rättigheter, och förbättra egendomsskyddet för företagare i Sverige.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen