[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det var att krisbankernas Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd redan den 1 februari 1990. Alla svenska bankerna hade också vid den tidpunkten lånat ut för mycket pengar. Ingen av de svenska krisbankerna uppfyllde vid samma tidpunkt sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Därför höll även de övriga bankerna höll på att stryka med under krisen. Regeringsansvariga försöker med alla medel dölja sanningen om bankkrisen, eftersom så många personer var inblandade i denna rättsskandal. De gör nu allt för att slippa ifrån sitt rättmätiga straffansvar.

Precis som bankkrisen fick stora samhällsekonomiska följder riskerar nu också livbolagens kris, där det visar sig att försäkringsbolagens moderbolag skott sig på livbolagen också att få samhällsekonomiska konsekvenser. Dock inte på samma sätt som under bankkrisen då 60.000 friska företag tvingades gå i konkurs och den svenska statskulden ökade med astronomiska 1.000 miljarder kronor, plus ränta.

Under vecka 48 2003, höll riksdagens finansutskott en utfrågning med företrädare för Riksbanken och Finansinspektionen, för att hålla sig informerade. Utfrågningen handlade till stora delar om den allvarliga förtroendekris som äntligen tycks ha uppstått mellan regeringen och Finansinspektionen. Finansinspektionen har ett stort delansvar för att man vare sig bevakat bankerna eller livbolagen i den utsträckning som man var skyldig att göra.

Under bankkrisen var övervakningen från Finansinspektionen näst intill obefintlig. Under den nuvarande livbolagskrisen likaså. Regeringen har inte heller infört EU:s försiktigare placeringsregler i svensk lag som man borde, trots att biträdande finansminister Gunnar Lund hävdar motsatsen.

Den 17 november 2003 beslutade sig EU-kommissionen att inleda näst sista fasen mot Sverige för ett annat direktiv, det så kallade ”winding upp” direktivet för försäkringsbolag (2001/17 EG) Inom kort kan Sverige således också anklagas i EG-domstolen för att inte heller skydda försäkringstagarnas intressen vid konkurs, bland annat avseende återbäringsmedel.

Vad krisbankerna gjorde under bankkrisen, var att låna ut mer pengar än man förfogade över och därigenom riskera alla spararnas pengar. Därmed bröt krisbankerna både mot lagen, internationella avtal och överenskommelser. I dag bryter även försäkringsbolagen mot lagen.

Livbolagens sparares pengar har nämligen placerats till högre risk än direktivet medger. Frågan är därför om direktivet införts i den svenska lagstiftning. Många av direktiven måste

Nämligen implementeras i den inhemska lagstiftningen för att gälla, medan andra direktiv har s k direkt effekt, vilket innebär att de gäller automatiskt efter Sveriges inträde i EU (1995) även om de inte implementerats i den inhemska lagstiftningen.

Men det är inte lagbrott av denna art som skapar uppmärksamhet i pressen. Det är i stället de skumraskaffärer som bonusar och olika lägenhetsaffärer som hittills dominerat den svenska debatten om livbolagens kris.

Vad som nyligen framkommit är att Skandia betalat ut ytterligare hemliga bonusar på närmare 3 miljarder. Det visar sig bland att Jan Carendi redan kvitterat betydligt mer än vad som tidigare avslöjats. Totalt har han får ut 680 miljoner kronor. Jan Carendi var f d chef för American Skandia. Han har även varit vice koncernchef i moderbolaget och ordförande i Skandia Liv. I dag har han slutat på Skandia.

Wade Dokken som tog efter som chef för American Skandia efter Jan Carendi år 2000 har redan hunnit kvittera ut 540 miljoner kronor i bonus. Han har även suttit med i Skandias koncernledning, och följde med i köpet när Prudential köpte den amerikanska delen av bolaget.

Nu har regeringen lovat strängare regler och bättre kontroll. Det lovade man också efter bankkrisen, utan att någonting hände. I dag har man i alla fall erkänt att livbolagskrisen är allvarlig, men inte jämföras med den svenska bankkrisen, som innebar en ekonomisk katastrof för Sverige.

Mönstret för krishantering går igen. På samma sätt som man fortfarande försöker mörka den direkta orsaken till bankkrisen, eftersom det också skulle göra styrelser och ledningar i krisbankerna Gota Bank och Nordea direkt ansvariga för vad de ställde till med, försöker man nu mörka Skandiachefernas bonusar på 3 miljarder, som de kan leva synnerligen gott på.

De gjorde även några av de sparkade cheferna för Gota Bank och Nordea, som i samband med bankkrisen tilldelades generösa ”fallskärmsavtal”, i stället för de långa fängelsestraff som de förtjänar. Skandalerna fortsätter.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen