[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

 Strategin är att förflytta fokus från de verkligt stora händelserna till pseudohändelser. Kring dessa vill man skapa största möjliga uppmärksamhet. Det sker också för att polis och åklagare skall utreda helt andra saker, än vad de borde utreda. Ändamålet är också att befria berörda myndigheterna och politiker från allt juridiskt ansvar.

Under både bankkrisen 1987 - 1993 och försäkringskrisen 2000 - var det advokaten Otto Rydbeck på advokatfirman Zettervalls som fick i uppdrag att utreda. Första gången på uppdrag av staten. Andra gången på uppdrag av Skandia. Det resulterade i det första fallet att advokaten Rydbeck aldrig utredde hur illa fastighetsägare och företagare behandlades under bankkrisen. Det ingick aldrig i hans uppdrag.

Bankerna använde samma strategi under bankkrisen. Det var advokatfirman Södermark och den berömde advokaten och affärsjuristen Bertil Södermark, som fick i uppdrag att utreda många av oegentligheterna i Nordea (gamla Nordbanken) Det gjorde att han konsekvent. Han tog alltid den nytillsatta ledningen och styrelsen i försvar, vilket han också hade fått i uppdrag att göra.

Bertil Södermark upptäckte inga oegentligheter hos den nya ledningen. Till och med när Jacob Palmstierna i media förtalade Nobelkoncernen, och samtidigt personligen berikade sig på Nobel, fann han inga fel i detta.

Resultatet blev det förväntade. Det som tidningarna skrev om under bankkrisen var hur stora fallskärmar som de avskedade bankdirektörerna som bevisligen misskött sina uppdrag fick ut som avgångsvederlag. Vare sig polis eller åklagare fick i uppdrag att utreda den verkliga orsaken till krisen. Vilket berodde på att krisbankerna aldrig uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Det var denna obeståndssituation hos krisbankerna, som drabbade både den svenska allmänheten och många av företagskunderna, på ett fruktansvärt sätt.

Skandias styrelse vet mycket mer än de ge vill sken av. Dessa händelser mörkas i Otto Rydbecks rapport. Enligt ett brev daterat den 22 december 1997, som den dåvarande styrelseordförande Sven Söderberg skickat till styrelsen och Lars - Eric Petersson framgår mycket väl att den förre ordförande Sven Söderberg och vice ordförande Bengt Braun tyckte det var bra om bonustaket i det ena bonussystemet lyftes bort. Ändå låtsas Rydbeck som om styrelsen inte kände till något om de olika bonusprogrammen.

Skriverierna om Skandia i svensk press har därför till stora delar handlat om ”omoral och girighet” och om hur den gamla ledningen själva beslutade om jättelika bonusbelopp som inte varit förankrade i styrelsen. I stället borde fokuseringen ha legat kring styrelsens ansvar. Det borde skriverierna också ha handlat om, när det gäller att beskriva den svenska bankkrisen.

Vad advokaterna Otto Rydbeck och Bertil Södermark mycket väl känner till är att krisbankerna Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) aldrig uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990. De var därför var skyldiga att begära sig själva i konkurs. I stället fick krisbankerna politikern Bo Lundgrens (m) tillstånd att försätta sina skötsamma kunder i konkurs, som inte längre passade in i krisbankernas portfölj. Och att beslagta kundernas tillgångar.

Vad Otto Rydbeck också känner till, men inte vill låtsas om i sin 120-sidiga rapport kring Skandia, är att regeringen för länge sedan borde ha infört EU:s försiktigare placeringsregler i svensk lag, som försäkringsbolagen konsekvent låtit bli att följa.

Ändå har Finansdepartementet på förfrågan från UD och Kommerskollegium meddelat att EU:s regler genomförts genom prop. 1994/95:84. Att genomförande skulle ha skett genom så kallade förarbeten utan lagstiftning, saknar rättsverkan enligt EG-rätten. Det vill inte den svenska regeringen förstå !

Så gör den socialistiska regeringen om man vill undvika obekväm lagstiftning, men ändå säger sig vilja medverka till att främja lag och ordning. Så gjorde också regeringen också när man skulle införa Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Sverige, som svenska domstolar fortfarande inte följer.

Den svenska regeringen skrev på avtalet redan den 11 januari 1952. Men införde inte texten i den svenska lagstiftningen, förrän man tvingades att göra detta. Det skedde först, och endast tack vare Sveriges medlemskap i EU, den 1 januari 1995.

Det är därför som vi svenskar är vana vid pajkastning. Det sker i alla möjliga juridiska sammanhang. Men vi är ovana med följa de grundläggande rättsregler som finns i EG-rätten och som Europakonventionen utgör.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen