[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Trots allt elände som Lundgren ställde till med är han fortfarande ostraffad. Det beror bara på att även de socialistiska partierna, med socialdemokraterna i spetsen, också var inblandade i hanteringen av krisen. Både den nuvarande statsminister Göran Persson och den dåvarande justitieministern Laila Freivalds satt med i Bankstödsnämnden, som leddes av den f d vice riksbankschefen Stefan Ingves.

Politiker vill ogärna straffa ut sig själva, vilket olagligheter de än har medverkat till. Till sist blev han i alla fall avpolleterad som partiledare för moderaterna. Det skedde först efter att moderaterna gjort ett av sina sämsta val genom tiderna i det senaste valet på grund av Carl Bildts och Bo Lundgrens agerande under bankkrisen.

Det är tydligt att det inte är vad politikerna uträttat eller inte, som avgör om en partiledare skall få sitta kvar. Valresultatet styr.

Lundgren har till och med haft mage att försöka bagatellisera sitt eget agerande under den svenska bankkrisen vilket han helt ogenerat gör i sin bok: ”När bubblan brast” (Bokförlaget DN, 1998) som jag tidigare skrivit om i min egen bok: Från bankkris till börskris ( Bankrättsföreningen, 2003). I sin bok tvingas Lundgren i alla fall erkänna att bankkrisen är den svåraste finanskrisen i Sveriges historia.

I boken desinformerar ha å det grövsta om bankkrisens orsaker och verkningar genom att påstå att det var politiska förvecklingar, avvecklingen av kreditmarknadens och finansbolaget Nyckelns kollaps sensommaren 1990 som utlöste krisen, när han mycket väl vet att det var krisbankernas Gota Bank och Nordeas obeståndssituation som orsakade kraschen. Den inträffade redan den 1 februari 1990.

Krisen orsakades således av att bankerna hade lånat ut för mycket pengar och därför inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Hur låneutvecklingen i bankerna accelererade perioden 1987 - 1990 framgår av Lundgrens eget diagram i boken, som tydligt visar vad som skedde.

Orsaken till att Lundgren fortfarande inte vill bekänna färg är att hans egna åtgärder, som består i att han både 1991 och 1992 tillstyrkte Finansinspektionens nervärderingar av hela Sveriges fastighetsbestånd, och att krisbankerna tilläts säga upp krediterna för friska företag, skulle framstå som ännu mer orimliga.

Det grundläggande fel som Lundgren gjorde sig skyldig till i analysen av bankerna var att starta analysera krisbankerna för sent. Det skedde medvetet. Lundgren hade bestämt sig för att rädda bankerna på företagens bekostnad. Analysen av krisbankernas obestånd borde självfallet ha genomförts redan när Lundgren tillträdde som bankminister, vilket skedde i samband med regeringsskiftet 1991.

Lundgren erkänner i boken ”När bubblan brast” att analysen av Gota Bank genomfördes först sedan staten övertagit banken. Även Nordeas räkenskaper borde ha granskats långt tidigare genom Lundgrens försorg. Eftersom det redan strax efter bankens nyemission framkom att Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd.

Nu valde Bo Lundgren som bankminister i ett parti som säger sig företräda företagarna i Sverige, låta krisbankerna säga upp krediterna för skötsamma företagare, i stället för att stänga bankkontoren och upprätta kontrollbalansräkning i de drabbade krisbankerna, som lagen föreskriver.

Det kommer de sextiotusen skötsamma företagare som orättfärdigt drabbades av aldrig att förlåta Bo Lundgren.

De politiska konsekvenserna av bankkrisen är mycket djupa. Genom att moderaterna, som påstår sig vara ett företagarvänligt parti, och fortfarande mörkar de verkliga orsakerna till bankkrisen och inte medverkat till att avslöja bankernas obeståndssituation i tid, har allmänhetens förtroendet för de icke-socialistiska partierna hos företagarna minskat radikalt.

När Irene Lundquist Svenonius som är ordförande i ett lokalt moderatförbund den 11 november 2003 skriver och inbjuder mig för att vara med och diskutera det pågående förändringsarbetet inom moderaterna en eftermiddag, avsätter jag gärna två timmar.

Den 8 december 2003, gick jag dit för att lyssna, lära och diskutera.

Efter en lång föredragning på en och en halv timme av den nye partiledarens fru, kommunalrådet Filippa Reinfeldt, får jag klart för mig att det förändringsarbetet som moderaterna helst ville diskutera, bara rörde sig om detaljer i den sociala budgeten och verksamheten.

Den nye partiledaren för moderaterna Fredrik Reinfeldt skriver också till mig. I ett brev från den 18 november 2003 berättar han att de bakslag som drabbat moderaterna det gångna året och han påstår att han kommer att ta det som en källa till eftertanke och omprövning.

Måste han mena någonting med vad han säger. Politisk retorik räcker inte långt i så här stora och viktiga frågor, som handlar om vi skall ha ett socialistiskt eller kapitalistiskt samhälle. .

Moderaternas f d partiledare Bo Lundgren lovade redan år 2000 i ett seminarium om bankkrisen där jag själv medverkade, att moderaterna skulle verka för att en oberoende utredning som skulle tillsättas för att utreda bankkrisen. Ett löfte som han omgående bröt.

Det löftet måste Fredrik Reinfeldt se till att moderaterna uppfyller med råge, eftersom Bo Lundgren visat sällsamt dåligt omdöme i etik - och moralfrågor. Om moderaterna någonsin skall kunna återfå förtroendet som ett företagarvänligt parti.

Speciellt som riksdagen för redan ett år sedan redan beslutat att en oberoende kommission skall granska bankernas och politikernas roll under bankkrisen. Ett beslut som alla partier stödde, utom moderaterna och socialdemokraterna.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen