[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vad som också ofta förekommer är att när banken upptäcker att den har problem med en fordran, är att banken försöker lura över både skuldebrev och fordran på någon annan, som över huvud taget inte varit involverad i låneärendet från första början. Majoriteten av de anmälningar som jag fått in i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen, riktar sig i mot den numera delstatliga storbanken Nordea.

De skulder som den statliga krisbanken Nordea ( fd Nordbanken) lät de statliga ”skräpkreditföretagen” Securum och Retriva ”ärva” under bankkrisen 1987 - 1993 var i många fall lån som lämnats till skötsamma företagare. Låntagare som tidigare hade skött både utbetalningar, amorteringar och räntor, utan några som helst anmärkningar.

Där hade Nordea och de andra krisbankerna genom eget agerande först sett till att kunderna råkade in i en ofrivillig obeståndssituation, genom att vare sig uppfylla de avtalsmässiga förbindelser som togs i samband med lånen. Dessa innefattade ofta både byggnadskreditiv, vanliga krediter och bankgarantier.

Sedan man brutit mot sina egna avtal, började man sedan att föra över sina fordringar mot kunden till en annan part. (något av de statliga ”skräpkreditföretagen) Samtidigt som banken tillät sig att behålla de tillgångar, man dessförinnan olagligen lagt beslag på.

När domstolen sedan skall döma i dessa ärenden tar den inte hänsyn till vad som hänt innan, bankkunderna hamnade i ”skräpkreditföretagens ” klor vilket domstolen är skyldig att göra. Vid domstolsprövning åligger de facto banken att bevisa att säkerheterna har försämrats, för att över huvud taget kunna säga upp krediter under löpande avtalsperiod.

Något som banken slipper göra, eftersom svenska domstolar går bankernas ärenden i en utsträckning som vore helt otänkbar i andra länder. Det sker utan att domarna ens reflekterar över den avtalsmässiga och juridiska konsekvenserna för dem som drabbas.

I dessa fall uppfyllde Nordea och de övriga krisbankerna vare sig sina moraliska eller juridiska förpliktelser. När sedan dessa ärenden kommer upp till rätten försöker bankerna i många fall försätta sina kunder i konkurs, trots att det föreligger en motfordran. Domstolarna beviljar i regel bankernas konkursförelägganden, vilket sedan gör det svårt för de bankkunder som orättfärdigt drabbats att få sitt ärende prövat överhuvudtaget.

Jag har t o m varit med om flera fall i samband med konkursförhandlingen i tingsätten där gäldenärens ombud nekats att vittna i rätten, och lägga fram konkreta bevis om de vilka motfordringar som finns mot banken, vilket i praktiken gör det lätt för banken att få igenom ett konkursförfarande ären om det senare skulle visa sig att påståendet om obestånd varit felaktigt.

När bankerna agerar på sådant sätt mot sina skötsamma företagskunder att bankkunden skadas genom bankens egen förskyllan, är detta något som domstolen självfallet måste ta fasta på i stället för att bara negligera bevisbara fakta som skedde både före, under och efter bankkrisen.

Att äganderätten kränkts genom uppenbara manipulationer som skedde under bankkrisen, med det enda uppsåtet att för att försätta egna bankkunder i en obeståndssituation, är något som inte tycks bekymra tjänstemännen på Finansinspektionen, domare och svenska politiker.

I det gamla Sverige strävade företagare och politiker åt samma håll. I dagens Sverige verkar de leva i skilda världar. Politikerna arbetar bara för att bli omvalda. Den bräckliga plattform de står riskerar nu att rasa, samtidigt med att den svenska ekonomin stadigt försämras, på grund av alla populistiska och näringsfientliga beslut som fattas av den socialistiska majoriteten i riksdagen.

Seriösa företagare strävar efter att bygga företag som varar för framtiden. Därför måste de företagare som motarbetades av både banker och politiker under bankkrisen nu få upprättelse, och de skyldiga aktörerna straffas för alla de orättfärdiga beslut som drabbade företagen under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen