[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den 2004-01-08 lade han sig åter till ro, med kvasten i näven. Det var då han beslutade att fria den förra ledningen från Skandia liv från alla misstankarna att ledningen uppsåtligen skadat bolaget i samband med föresäljningen av kapitalförvaltningen SAM till Den Norske Bank, utan att ens inleda någon förundersökning i sakfrågorna. .

Därför kommer han nu inte att inleda någon förundersökning beträffande trolöshet mot huvudman mot de förra direktörerna i Skandia Liv. Hans egen motivering lyder så här:

”Då det således inte finns anledning att anta att någon företrädare för Skandia Liv genom aktivt handlande eller underlåtenhet missbrukat sin förtroendeställning i Skandia Liv och därigenom uppsåtligen skadat bolaget ska förundersökning ej inledas beträffande trolöshet mot huvudman,” var vad Christer van der Kwast hann med att skriva i ett litet pressmeddelande, innan han på nytt somnade in. Några som helst misstankar om annat brott föreligger heller inte, enligt vad der Kwast, som också låtit bli att undersöka den saken, som han borde ha gjort. Genom en ordentlig förundersökning.

Hur han så snabbt kan konstatera detta är en stor gåta för mig för mig och alla andra som tagit del av hans kryptiska pressmeddelande. Däremot blir det allt tydligare att våra rättsvårdande myndigheter, inte anser att grova brott som begås av ledningarna mot bankernas och försäkringsbolagens företags - och privatkunder, inte skall betraktas som några brott.

Christer van der Kwast åsikter om vad som hänt i Skandia går vitt isär mot de 1,2 miljoner livsparare som känner sig lurade av Skandia, och vars cirka 14.000 Skandia - kunder som några dagar tidigare, den 2004-01-05 lämnat in stämningsansökan, via föreningen Grupptalan mot Skandia, och föreningens advokat Percy Bratt hos advokatfirman Bratt & Feinsilber.

Föreningen yrkar att tingsrätten skall fastställa att försäkringsbolaget Skandia är skyldig att utge ersättning till Föreningen för den skada som uppkommit för överlåtaren i samband med försäljningen av kapitalförvaltningsbolaget SAM till den Norske Bank i januari 2002.

Den rättsliga grunden för talan är att Skandia inför försäljningen av dotterbolaget SAM tillgodogjort sig värdet av att förvalta Skandia Livs tillgångar i enlighet med förvaltningsavtal med 12 års löptid genom att förvaltningsrätten har placerat i SAM, utan att Skandia Liv erhållet någon som helst ersättning. Det är sådant som vi i vardagstal brukar kalla för stöld.

Försäljningen av SAM var villkorad att att förvaltningsavtalet tecknades. Avgörandet för värdet av SAM och därmed den erhållna köpeskillingen var uppdraget att förvalta Skandia Livs tillgångar i enlighet med ett 12-årigt förvaltningsavtal. Hela köpeskillingen om 3,2 miljarder kronor har helt tillfallit Skandia, vilket tydligt utvisar att en mycket betydande värdeöverföring skett från Skandia Liv till moderbolaget Skandia, utan någon ersättning.

Vad Christer van der Kwast inte verkar ha förstått är att den vederlagsfria värdeöverföring från Skandia Liv till Skandia AB också innebär en förtäckt olovligt vinstutdelning i strid med vinstutdelningsförbudet i 16§ i Skandia Livs bolagsordning och i 12 kap 2 § Försäkringsrörelselagen (FRL). Då överskott i livsförsäkringsrörelser tillfaller livspararna har utdelningen skadat desamma.

I det aktuella fallet har Skandia som ägare till Skandia Liv haft ett helt bestämmande inflytande över utförsäljningen av kapitalförvaltningen och har initierat och medverkat till överträdelse av bolagsordningen och FRL. Van der Kwast har heller inte inte velat förstå att Skandia därvid uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogat livspararna stor ekonomisk skada. Skandia är därmed ersättningsskyldig för denna skada enligt 16 kap 3 § FRL.

Konsumentombudsmannen är heller inte nöjd med vad som hänt i fallet Skandia. Den 8 januari 2004 ringde hon därför upp Skandia Livs nye VD Urban Bäckström, och manade honom att starta en rättsprocess mot Skandia.

”För att jag skall vara nöjd måste Urban Bäckström inleda ett rättsligt förfarande mot Skandia AB och kräva kompensation från Skandia AB på cirka 2 miljarder kronor,” säger Karin Lindell.

Mönstret känns igen. När Nordea (gamla Nordbanken) lurade alla sina aktieägare på mer än 5 miljarder i samband med bankens nyemission 1991, blev det inte någon förundersökning. Trots att brottet redan var bevisat och staten tvingades betala tillbaka hela beloppet till de grundlurade privata aktieägarna. I Skandia blev pensionspararna ”bara” lurade på 2 miljarder kronor. Det kunde sker genom att samma personer satt i både moderbolaget och livbolagets styrelse.

Min uppfattning är därför att brott som begås av styrelser och ledningar i banker och försäkringsbolag mot de egna kunderna, inte längre betraktas som några brott i Sverige. Hur skall vi annars tolka vissa Chefåklagares bristande utredningar, när uppenbara och brott inte ens utreds ordentligt, trots att de så ofta förekommer just inom dessa sektorer !

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen