[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I 1975 års grundlag har man tagit bort denna dömande särställning i Sverige, och gjort domstolarna till i princip regeringens underordnade myndigheter, endast med vissa specialuppgifter. Deras karaktär av ”förvaltningsmyndigheter” har samtidigt understrukits genom att hela domstolsväsendet - inklusive de högsta domstolarna, som tidigare var sidoordnade statsrådet - underställts ett vanligt administrativt verk (domstolsverket) med en generaldirektör i spetsen.

De politiskt styrande socialisterna (socialdemokrafterna, vänstern och miljöpartiet) har på detta sätt velat markera att domstolarna inte har några funktioner som principiellt avviker från andra myndigheters. Numera har både regeringen och andra starka ekonomiska ”särintressen” lärt sig konsten hur man skall bära sig åt för att dirigera och manipulera rättsväsendet. Det sker på den enskildes bekostnad. De som kommit längst i detta hänseende är bankerna som numera lärt sig hur man styr domstolarna i de flesta principiellt viktiga rättegångar.

De uppenbara fel som sker i både tingsrätt och hovrätt rättas sällan till i högsta rättsinstans. När målen prövas i Högsta domstolen (HD) följer domarna vare sig EG-rätten, Europarätten eller EG-s uttryckliga direktiv. Kritiken mot den svenska domarkåren för att inte följa lagar och självklara rättsregler är förödande.

Hösten 2003 kulminerade debatten om rättsväsendet på Svenska Dagbladets (SvD) webbsida.

Utan att domarna själva kunde försvara sitt fögderi. Debattinläggen innehöll förödande kritik som i huvudsak riktades mot den svenska domarkåren. De flesta inläggen visade tydligt att det svenska rättsväsendet inte längre fungerar. Rättsdebatten ville aldrig ta slut.

Till sist blev tidningens webbredaktör Ola Henriksson ålagd att ta bort alla de kritiska debattinläggen, redan innan den intensiva debatten hunnit avslutas. Om det beror på att SvD sedan länge uppbär stort presstöd för sin fortsatta existens, vill jag låta vara osagt.

Den stora debatten i SvD visar också att jag är långt ifrån ensam om att kritisera det svenska rättsväsendet. Den nyligen bortgångne Jan Hellner, professor i civilrätt och försäkringsrätt som hade läst igenom Högsta domstolens domar under ett stort antal år, var inte nådig i sin kritik av de politiskt tillsatta domarnas domskäl.

”Att läsa igenom alla dessa domar var som att försöka jaga en svart katt i ett kolsvart rum”. Någon ordentlig vägledning vilka rättsregler som domarna i de lägre rättsinstanserna har att följa gav inte dessa domar från HD, enligt Jan Hellner.

I bankmål har problemen inte blivit mindre för bankkunderna, efter vad som hände under den svenska bankkrisen (1987 - 1993). De flesta domarna tog parti för bankerna - mot deras kunder. I de senaste målet som jag tagit del av Nordea/Bert - Ove Lidström T 203-97 har banken t o m med domstolen hjälp försökt tvinga Lidström, att gå med på en överenskommelse, som redan ingåtts mellan banken och den andra låntagaren Annica Stjernhammar.

Vad detta avtal innehåller är fortfarande okänt för Lidström. När sedan lånet på 723.000 kronor sades upp, stämdes bara Bert-Ove Lidström inför Helsingborgs tingsrätt, trots att även Annica Stjernhammar fanns med i bilden, och stod som enskild ägare till företaget.

Själv hade Lidström amorteringsfrihet under den aktuella perioden. Det visade sig sedan att Stjernhammar sålt delar av panten utan bankens vetskap. Banken i sin tur brydde sig aldrig om att värdera den resterande panten, utan valde i stället att stämma Lidström på hela summan.

Det framkom också senare att det var på grund av Nordeas överenskommelse med Stjernhammar som gjorde att Lidström skulle tvingas att gå med på en uppgörelse. Därför villkorades också domen, vilket i sig måste betraktas som klandervärt av domaren Lars Noltorp som från början skötte ärendet i tingsrätten.

När sådana mål som Bert-Ove Lidströms, som fortfarande inte avslutats snarare utgör regel än undantag i våra domstolar, bådar detta inte gott för de rättsliga påföljderna för landets småföretagare som får det allt svårare att försvara sig. Om det råkar i tvist mot någon av de svenska storbankerna.

I Lidströms fall kallade tingsrätten till förberedande förhandling, när det var fråga om huvudförhandling bara för att dom skulle kunna avkunnas utan att han fått någon som helst möjlighet att förbereda sitt försvar. Det visade sig också snabbt att Lidströms försvare i målet gick bankens ärenden. När sedan Lidström av denna anledning sparkade sin försvarare fick han inte längre den rättshjälp han redan blivit erbjuden.

I målet underlät Nordea dessutom att inkomma med ett dokument som var vitalt för målet. När tingsrätten ombads att editionsförelägga banken genom att tillföra dokumentet, omnämns inte denna sak överhuvudtaget i målet. Med sådana domare är det lätt att förstå varför domarna påstår sig har så mycket arbete att göra, utan att de förstår varför.

När viktiga frågor som handlar om den enskildes rättssäkerhet kringgås på ett uppenbart sätt av både domstolarna och dess kontrollerande myndigheter JO och JK, blir ju de direkta följderna mycket mera arbete för alla parterna.

När rättsväsendet inte längre fungerar är det allmänheten och företagarna får står för kostnaderna. Så länge som banken tillåts styra rättsväsendet, minskar företagsamheten i landet. Resultaten av den nuvarande rättsosäkerheten ser vi redan i dag. Den svenska ekonomin försämras stadigt.

Följden blir att allt fler företagare lägger ner hela sin verksamhet i Sverige eller flyr utomlands, med både företag och tillgångar.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen