[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Hur det gick till när Peter Mattsson, Thomas Jisander och Joachim Posener 1997 plundrade börsföretaget Trustor på närmare 500 miljoner kronor har jag tidigare skrivit om i både Finans - Tidningen och i min bok: ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003).

Trion behövde varken rånarluva eller automatvapen. Det räckte med att gå in på Barclays bank i London i juni 1997. Med några enkla elektroniska överföringar, var hela affären genomförd.

Ekonomijournalisten Gunnar Lindstedt har också redogjort för hela förloppet i sin spännande bok: ”Svindlande affärer” (Bokförlaget DN, 2000) där han berättar hela den otroliga men sanna historien om denna ekonomiska skandal. Hur det gick till när den excentriske lord Moyne och hans flitigt champagnedrickande svenska rådgivare lyckades lura topparna i svenskt näringsliv. De svindlande affärerna tog några sekunder att genomföra, och kommer att ta åratal för den svenska rättvisan att reda ut.

Huvudmannen i denna härva är fortfarande på fri fot. Sedan 1997 har Joachim Posener lyckats hålla sig undan den svenska rättvisan. Ekobrottsmyndigheten har tidigare fått information om att Posener kan befinna sig i Sydafrika. Uppgifterna har dock aldrig offentliggjorts.

Själv betraktar jag förloppet, hur det gick till när krisbankerna rånade sina kunder under den svenska bankkrisen som Sveriges genom tidernas största rättsskandal. Eftersom krisbankerna redan förvaltade företagens tillgångar, var det betydligt lättare att lägga beslag på alla tillgångarna. De behövde inte ens använda sig av samma elektroniska överföringar som trion bakom Trustorskandalen använde sig av.

Man spärrade bara bankkundernas tillgångar. Vissa medel överfördes sedan till de statliga ”skräpkreditföretagen Securum och Retriva.” Slutlig likvidering av de bankkunder som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj” kunde sedan ske utan någon ordentlig värdering av bolagen eller pantrealisation, som lagen föreskriver.

När polis och åklagare dessutom inte utreder dessa grova brott, som skedde mot 60.000 skötsamma företagare under krisen, och politikerna godkänner bankernas brott mot sina kunder, måste man fråga sig vart det svenska samhället är på väg.

Det var vad som skedde under den bankkrisen 1987 - 1993. För de brott som krisbankerna begick under denna period mot sina kunder är både ledning och styrelser i de f d krisbankerna fortfarande ostraffade.

Den statskontrollerade svenska televisionen anser inte ens att dessa mycket grova ekonomiska brott är värda ett debattprogram. De största tidningarna förhåller sig fortfarande tysta till vad som har skett, av rädsla för repressalier från bankerna. Under rådande långa lågkonjunktur som en följd av bankkrisen, är tidningarna också rädda att förlora sina annonsörer.

Det var när en grupp poliser, däribland Jochum Söderström och Jan Björkman gjorde husrannsakan i Thomas Jisanders bostad på Västeråsgatan i Stockholm som polisen fann den avgörande bevisningen, såsom noggranna anteckningar om hur köpet av Trustor skulle genomföras.

När det gäller bevisningen hur det gick till när bankerna plundrade sina kunder, så är det bankerna som har bevisbördan för att både kunna bryta ingående avtal och säga upp krediter. Vid rättslig prövning åligger det således banken att bevisa att säkerheterna har försämrats. För att göra det lättare för krisbankerna låter svenska domstolar bankerna slippa ifrån denna besvärande bevisbörda, i de allra flesta bankmål jag tagit del av.

Under sådana förhållanden är det lätt att förstå att det fortfarande lönar sig för bankerna att begå externa brott.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen