[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Som så många andra nationalekonomer som bara skriver och talar om nationalekonomi i makroekonomiska termer, vet inte Lybeck vad som händer i den praktiska svenska verkligheten.

Hur bankerna agerar mot sina kunder har både författaren Lars Ohlson, 2003 och 2004 (”Ruinmakarna 1 och 2”) och jag själv 2003 och 2004 (”Från bankkris till börskris”),och (”Från folkhem till fattigstuga”) redan skildrat i vardera två uppmärksammade böcker, som redan haft stor genomslagskraft. Lybeck uppenbarligen inte ens hört talas om dessa böcker.

I ett av de många skräckexempeln från sin senaste bok beskriver Ohlsson ( ”Ruinmakarna 2”) hur börsmäklaren på S-E-B säger till sin kund hur han känner ”att det börjar lukta köpläge bakom kröken”, för att sedan spela bort hennes besparingar på bara lite drygt ett år. Exemplet är inte det enda. Det finns många fler att välja bland, från Ohlsons bägge böcker, som jag tidigare har recenserat.

Ohlsons berättar i sin senaste bok hur S-E-B med säker hand lotsar sina kunder rakt in i ekonomisk fördärv. Hur fristående sparbanker först ruinerar sina kunder, för att sedan kräva dem på pengar. Mycket av det makabra materialet har Ohlson hämtat från sin dagliga verksamhet i Börsofferjouren, där han slåss för att lurade bankkunder skall få sina pengar tillbaka.

Själv har jag i boken ”Från bankkris till börskris” (2003) ,skrivit om bankkrisen 1987 - 1993 som måste betraktas som den svåraste ekonomiska kris som någonsin drabbat Sverige. De olika olagliga ageranden under krisen fick mycket stora ekonomiska påföljder, som hela svenska folket nu får vara med och betala tillbaka.

Bara på grund av denna helt självförvållade kris ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder, plus ränta. 60.000 livskraftiga företag försvann genom krisbankernas orättfärdiga agerande under krisen. 400.000 människor kastades ut i arbetslöshet, alldeles i onödan.

I boken ”Från folkhem till fattigstuga” (2004) som är en fristående fortsättning på den första boken, visar jag hur utarmningen av den svenska välfärden fortsätter. Den är kantad av ekonomiska skandaler, där de skyldiga ekonomiska aktörerna i de flesta fall gått helt fria.

”Vi förklaras inkompetenta när vi fattar beslut om vårt sparande, men för andra viktiga beslut förväntas vi vara ansvarsfulla”, skriver Lybeck bland annat. Vad han då inte vet om, är att bankerna många gånger fattar beslut om kundernas sparande, bakom ryggen på sina kunder.

Beslut som bankkunderna inte har några som helst möjligheter att påverka. I många fall vilseleder bankerna sina kunder. Oftast bara för att sko sig själva. Det är detta som får dramatiska och olyckliga konsekvenser för de drabbade bankkunderna.

Ett tydligt exempel på hur den statliga krisbanken Nordea (gamla Nordbanken) bar sig åt för att vilseleda alla företagskunderna och samtidigt dölja sin egen obeståndssituation var när den dåvarande VD:n i Nordea Hans Dalborg hösten 1991 skriver till alla bankens kunder och vädjar till dem att vara kvar i banken.

Han passar samtidigt på att försäkra att banken har stora reserver, det inte är någon fara med bankens ekonomi. Detta sker trots att han redan då är medveten om att banken varit på obestånd sedan den 1 februari 1990, då banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Vad som sedan skedde var att banken några månader senare valde att säga upp krediterna och beslagta alla tillgångar för de skötsamma kunder ”som inte längre passade in i bankens portfölj”. Därefter förpassades många av bankens friska kunder till de statliga ”skräpkreditföretagen” Securum och Retriva för slutlig likvidering.

För mitt vidkommande ser jag därför fram mot att de svenska bankerna och domstolarna skall börja följa de självklara rättsregler som gäller äganderätten, i enlighet med Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna, Europarätten och EG:s direktiv i bankärenden.

När det gäller den europeiska bankrätten har Ulla Lunquist (VD i Bankföreningen) i tidigare polemik mot mig i Dagens Industri, hävdat att den inte finns. Jag vill därför gärna hänvisa henne till att börja läsa ”Droit Bancaire Européen” (Dalloz, 1995) som är nyttig läsning.

Den är skriven av Blanche Sousi -Roubi. Hon är professor i fransk och europeisk bankrätt, och verksam vid Jean - Moulin universitet i Lyon

Jag ser också mot den 1 juli 2005 när den nya lagen (prop.2002/03:33) om finansiell rådgivning till konsumenter träder i kraft. Banken är ju alltid den starkare parten. Självfallet måste då de råd som bankerna ger noggrant dokumenteras och avvägas, utifrån kundens kunskaper och kompetens.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen