[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Ännu tio år efter bankkrisen har de olagliga beslut som fattades av banker och politiker lett fram till några rättsliga åtgärder mot de ansvariga inom ledning och styrelse för krisbankerna.

I dag är det många kritiker som i likhet med mig hävdar att de konkursmässiga bankerna utnyttjade finansinspektionen beslut 1991 och 1992 om ändrade regler för värdering av panter för att säga upp krediter för skötsamma fastighetsägare och företagare.

När krisbankerna först plundrade sina företagskunder, för att sedan överlämna dem till s k ”bad banks” som till exempel Securum, Tornet, Retriva med flera, hade de flesta företagare som drabbades inte några större ekonomiska resurser kvar för att kunna försvara sig mot bankernas och ”skräpkreditföretagen” redan vidtagna åtgärder.

Alla bankkundernas tillgångar hade ju först spärrats av bankerna. Många hotades sedan med repressalier och konkurs, om de inte ”frivilligt” gick med på ”skräpkreditföretagens” villkor.

Därför behövs en ordentlig utvärdering av en oberoende kommission. Inte bara av själva uppkomsten till bankkrisen, som berodde på att krisbankerna var konkursmässiga. Utan också av vad som hände under och efter själva saneringen. En sådan oberoende kommission har riksdagen redan beslutat om. Men fortfarande är ingen ordentlig oberoende utredning av bankernas och politikernas roll mot företagen verkställd.

I stället skyller politikerna ifrån sig genom att hävda att det är det svenska näringslivet som befinner sig i en förtroendekris, orsakad av bristande etik och moral. Visst har näringslivet sina fel och brister, som även jag skriver om. Men dessa får inte på långt när så vittgående ekonomiska konsekvenser för hela Sveriges välfärd och utveckling, som politikernas hantering av bankkrisen fick, efter de ödesdigra misstag som begicks under krisen.

Marknadens dom är ofta hård och snabb mot fuskande företagare. Kunderna försvinner, vinsterna rasar och företagets värde går förlorat. Krisen i Skandia är bara ett exempel. I dag ägnar sig ledande regeringsföreträdare åt medveten svartmålning av näringslivet. Det beror på att man gör allt för att försöka dölja sina egna stora misstag under bankkrisen, vilket gör att den svenska ekonomin sedan länge går kräftgång, när företagandet minskar i landet.

Självfallet borde inte en bank få säga upp välskötta lån för skötsamma företagare och därmed medverka till det stora antal konkurser och personliga tragedier som skedde under bankkrisen. Det klargjordes i samband med det stora heldagsseminarium om bankkrisen tisdagen den 9 maj 2000 i Münchenbryggeriet i Stockholm, där jag själv medverkade. Vad som också framkom är att det nu behövs en parlamentarisk utredning av bankkrisen.

Alla politiska partier som var närvarande höll med om detta. Utom representanten för socialdemokraterna Erik Åsbrink som var anmäl till konferensen, men som inte kom.

Vid detta tillfälle blev även den f d bankministern Bo Lundgren tvungen att tillstyrka en oberoende utredning. Ett beslut som han raskt tog tillbaka senare. Trots detta har riksdagen beslutat att en utredning skall ske. Är det inte snart dags, att regeringen infriar riksdagens beslut ?

Vad som redan framkommit av det hemliga underlaget (572/93) från Nordea (gamla Nordbanken) som jag tagit del av, som överlämnades till Bo Lundgren den 27.1.1993 är att ledningen för den statliga banken med hjälp av sin inhyrda försvarsadvokat Bertil Södermark, kunde utreda sina egna både interna och externa oegentligheter. Till sin hjälp hur man skulle agera mot sina kunder, hade man dessutom både Finansdepartementet och Finansinspektionen.

Om det är är så det svenska utredningsväsendet fungerar, när det gäller att avslöja grova brott och oegentligheter som begås av banker och politiker, är det lätt att förstå varför det svenska rättsväsendet inte längre fungerar, och varför de skyldiga till Sveriges största ekonomiska kris genom tiderna fortfarande går fria.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen