[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Byggmästaren fick så småningom skadestånd på 10 miljoner kronor för att banken hade tagit i för hårt, och därigenom skadat byggmästaren och hans företag, genom sitt våldsamma och allt igenom oövertänkta agerande.

När jag ser hur framför allt Nordea (gamla Nordbanken) och ”skräpkreditföretaget” Securum, men även andra banker, burit sig åt mot enskilda fastighetsägare i slutet av 80 - talet och i början av 90 - talet, tänker jag varje gång på HelgeWikström. Hur domen i hans fall skulle sett ut, om han i stället råkat ut S-E-B:s (gamla Skandinaviska Enskilda Banken) orättfärdiga agerande under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Då skulle han antagligen ha dömts skyldig, och fått betala skadestånd plus rättegångskostnader, för han stämt banken.

Vad är det då som har förändrats i landet efter cirka ett kvarts sekel, mer än att Sverige fått uppleva sin största bank - och finanskris någonsin hittills ? Det som har hänt är att bankerna gemensamt lade all skuld på sina kunder medan de friskrev sig själva under krisen, med stöd av regeringen och berörda myndigheter. Först 10 år efter bankkrisen såväl myndigheter som många politiker som inte var involverade i krisen alldeles för sent , börjat få upp ögonen för att allt inte gått rätt till.

Så här gick det till när fastighetsägarna plundrades. Under bankkrisen fick tusentals både mindre och större seriösa fastighetsbolag sina krediter uppsagda eftersom Nordea och de andra krisbankerna bestämt sig för att deras säkerheter inte längre var ”betryggande”. Vad krisbankerna själva ansåg ”inte längre var betryggande” framgick däremot inte av uppsägningarna. Det var ju krisbankerna och inte deras kunder som var på obestånd !

I augusti 1991 beslutade Nordea som första bank att förenkla för sig själv genom att värdera ner sina kunders fastighetspanter genom att ändra marknadsvärdena enligt följande:

Centrala lägen i Stockholm, Göteborg och Malmö omvärderades till 12 procent direktavkastningskrav i stället för 4 - 6 procent som tidigare gällt. Övriga Sverige fick se sina fastigheter omvärderade från 18 procent direktavkastningskrav i stället för 12 procent. Nordea som första bank, meddelade de nya värderingsnormerna via pressrelease.

I oktober 1991 genomdrev Nordeas nytillträdde ordförande, även representant i dåvarande bankinspektionen, att Nordeas värderingsprinciper skulle gälla för samtliga banker. Den dåvarande Bankinspektionens (numera Finansinspektionen) beslut beslut i frågan fick alla banker som var i det närmaste konkursmässiga , i brist på eget kapital att glida i allt raskare takt mot en väntande avgrund.

Detta beslut innebar också att Nordeas fastighetskunder inte längre kunde byta bank utan blev fastlåsta.Beslutet finns registrerat hos Bankinspektionen både 1991 och 1992. Efter det första beslutet gick det allt sämre för de svenska krisbankerna som tvingades visa upp sina verkliga resultat. Nordea beslutade sig för att bilda Securum i augusti 1992.

Vid bildandet var de flesta tanke att den s k ”badbanken”skulle ta hand om kunderna tills tiderna förbättrades och de kunde gå tillbaka till Nordea. Emellertid visade det sig genom ett PM till Finansdepartementet , att Securums nyutnämnde VD hade ett annat förslag:

Nordea skulle ta ett strategiskt beslut genom att flytta alla nedvärderade fastighetsbolag (som hade utländska inslag) samt samt flertalet utländska fastigheter till Securum. Nordea skulle därefter återgå till att bli lokalbank för i huvudsak småsparare.

Det var därför Securums VD föreslog en modell för hur man skulle sätta värdet på kundernas fastigheter som innebar mer än en halvering av tidigare marknadsvärden, vilket naturligtvis var förödande för att Nordeas och de övriga krisbankernas fastighetskunder.

Den 31 december 1992 blev Securum systerbolag till Nordea och ledningen ansåg nu att banklagen inte längre gällde för de företag som hamnat i Securum för ”intensive care”. Vid styrelsemöte i Securum fattades ett beslut att ta in alla panter eller sätta företagen i konkurs om ”kunderna” i personlig konkurs om de inte accepterade Securums villkor.

Därefter skapades ett system med bouns för att få handläggarna inom Secum att bli så effektiva som möjligt. Detta i sin tur ledde till helt godtyckliga agerande från de anställdas sida.

En av bolagsjuristerna i Securum avgick då med kommentaren ”här vågar ingen stanna med så många brottsliga gärningar som begås varje dag”. Securums skäl till att snabbt ta in panterna var att ”alla som hamnat i Securum var skurkar och banditer” och det gällde att snabbt rädda vad som räddas kunde.

Våren 1993 tvingade Securum de flesta av sina ”kunder” att lösa in de utländska krediter som fanns, mot svenska panter. ”Kunderna” tvingades därmed att omgående ta valutaförlusterna.

Under 1993 hade alla banker, utom Handelsbanken, lärt sig att följa Nordeas och Securums tillvägagångssätt. Genom dåvarande bankinspektionens beslut i oktober 1991 kunde inga andra banker hjälpa Securums ”kunder”, hur lönsamma de än var. Genom politiska beslut hade hela det likvida svenska banksystemet satts ur spel.

Om jag ser dessa händelser ur mycket kort historiskt perspektiv, ter sig hela händelseförloppet förfärande skrämmande och inte värdigt en rättsstat. Redan 1996 var fastigheterna tillbaka på 6 procent i direktavkastningskrav i storstäder och 12 procent i landsorten. Hyreshöjningar på bostäder har varit betydande under perioden 1991 - 1996. Nu har fastigheterna i storstäderna med bästa läge ett direktavkastningskrav på 4 - 5 procent.

Varför bildades då Securum och vad säger lagen ? När man vet svaret förstår man varför händelseförloppet utvecklades som det gjorde. Vid försäljning av pant som banken tagit av olika skäl ska nettot (vad som återstår sedan lån och räntor betalats) återbetalas till bankkunden.

Nordea/Gota och de övriga krisbankerna tror sig i god tro ha löst detta genom skapandet av bland annat de statliga ”skräpkreditföretagen”Securum/Retriva, samt andra liknande konstruktioner.

Detta har skett genom att försöka undandra dessa bolag från att behöva följa banklagen, genom en tvivelaktig systerbolagskonstruktion. Samtidigt kunde krisbankerna smita ifrån sin ovillkorliga konkursplikt och slapp uppfylla reglerna för stipulerad kapitaltäckningsgrad i moderbolagen.

Därefter har man inom samma koncern flyttat tillgångar i tre led för att den vägen undgå den ursprunglige bankkundens krav. Dessutom har man snabbt sålt av olika fastighetspaket till olika bulvanen alldeles för billigt, för att den vägen undgå eventuella krav.

Andra banker har delat ut intagna fastigheter till sina aktieägare. Det vill säga att man har låtit bli att sälja fastigheterna för att inte avslöja deras rätta värden. Vinnarna i dessa grova och olagliga manipulationer är bankernas aktieägare. Förlorare är alla uppsagda bankkunder med fina fastighetsbestånd, samt små och medelstora företagare som förlorade sina företag genom konkurs på grund av bland annat kundfordringar som fick skrivas ner.

Företagare som gör personlig konkurs eller förlorar allt har oftast inte någon möjlighet att föra en process av rent ekonomiska skäl. Dessutom såg Securum till att anlita de flesta välrenomerade advokater som gick att köpa upp.

I USA skulle aldrig en sådan här sak kunna hända. En polisanmälan samt stämning skulle resulterat i enorma skadeståndskrav. Den svenska skadeståndslagen tillämpades knappast mot bankerna under bankkrisen. Det var detta som handläggare i Nordea och Securum kalkylerade med redan från början. Nu hoppas de att sviterna från bankkrisen är över.

Men där tror jag man grundligt har misstagit sig. Genom att mer än 60.000 friska företagare drabbats av konkurser i samband med krisen finns det en oerhörd aktivitet för att rättvisa skall skipas. Vad som väntar bankerna är fortfarande en rad stämningar och motstämningar som innefattar allt från mannamån mot borgenär , trolöshet mot huvudman, vårdslös kreditgivning , bedrägeri och felaktiga upplysningar.

Min egen förhoppning är att svenska domstolar äntligen skall börja följa avtalslagen och banklagen i alla mål mot bankerna. Att skapa ett jämbördigt förhållande mellan banker och bankkunder är något som alla tjänar på.

Mats Lönnerblad
Ordf. Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen