[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

(Artikel 17 i FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna)

Sedan krisen har de svenska bankerna, med hjälp av företagarnas tillgångar, skattebetalarnas bidrag, statens ekonomiska eftergifter och stöd, kunnat tillgodogöra sig högre vinster än någonsin under slutet av 1900 - talet och i början av 2000 - talet. Vinster som bland annat betalats med medel som man fått, genom att ostraffat beslagta sina kunders tillgångar.

Både den dåvarande och nuvarande regeringen har hjälpt bankerna med att hemlighålla alla de ouppklarade brott som begicks i Sverige mot bankkunderna under krisen. De ansvariga politikernas agerande, visar upp en provkarta på den arrogans och det förakt, som både den nuvarande och den f d regeringen visar upp mot det enskilda ägandet i Sverige.

Bankerna har hittills kunnat verka utan att vare sig polis eller åklagare reagerat mot vare sig den interna eller externa brottsliga verksamheten som pågick för fullt under krisen. Det beror uteslutande på att regeringen tidigare godkände, att det var bankernas ledning och deras försvarsadvokater och inga andra, som skulle utreda deras kriminella förehavanden.

Att banker ensidigt eller med hjälp av finansinspektionen tillåts värdera ner fastigheter och företag i ond tro och i avsikt att ta över och sälja vidare dessa strider uppenbart mot god etik och banksed. Dessa ageranden måste betraktas som grova brott.

De allvarliga ekonomiska påföljderna av bankkrisen för både företagen och Sverige, har hittills fokuserats kring krisens makroekonomiska effekter. De flesta ekonomer och politiker som diskturerat krisen i ekonomiska tidskrifter, har undvikit att tala om själva kärnfrågan. Den är, att krisbankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen var på obestånd redan den 1 februari 1990, för att dom hade lånat ut för mycket pengar.

Ekonomerna Stefan Ingves och Göran Lind hävdar på fullt allvar i tidningen Ekonomisk Debatt 1998, att den första stormsvalan siktades först hösten 1990, när ett antal finansbolag meddelade att de hade svårigheter att finansiera sig. I samma nummer av tidningen påstår Urban Bäckström att de ekonomiska problemen i början av 1990-talet ”aldrig hann utvecklas till en finansiellt kris i dess verkliga mening” Alla tre skriver mot bättre vetande.

Både den f d riksbankschefen Urban Bäckström och den f d vice riksbankschefen Stefan Ingves, och Göran Lind som var rådgivare till riksbanksledningen i frågor rörande finansiell stabilitet, försöker fortfarande dölja de verkliga orsakerna till den svenska bankkrisen. Det tycker jag är både ohederligt och upprörande.

I själva verket vet alla tre mycket väl vad som hände. Hur Cookekommittén (The Committee on Banking Regulations and Supervisory Practices) reagerade 1990, när de svenska bankerna inte uppfyllde sina ekonomiska förpliktelser kring de gemensamma kapitaltäckningsregler, som skulle vara uppfyllda senast den 1 februari 1990.

Tack vare mina två böcker ”Från bankkris till börskris” och ”Från folkhem till fattigstuga” (Bankrättsföreningen 2003 och 2004 vet alla ekonomiskt intresserade numera vad det var som orsakade bankkrisen, och när den inträffade. Den fråga jag ställer till våra ledande politiker är därför varför man nu inte häver all sekretess kring Sveriges genom tidernas största ekonomiska kris ?

Är det för att man fortfarande inte vill att drabbade fastighetsägare och företagare någonsin skall få någon ekonomisk upprättelse ? Eller är det för att man fortfarande vill dölja sina egna politiska misslyckanden och krisbankernas olagliga agerande i samband med hanteringen av bankkrisen ?

Mats Lönnerblad
Ordf. Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen