[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Svenska domare som dömer i tvister mellan bank och kund verkar inte vilja förstå, vilka lagar och rättsregler som gäller, trots att det räcker med att läsa innantill. Det gäller framför allt i samband med avbrutna kreditavtal under löpande avtalsperiod. Och hur försäljning av pantsatt egendom skall gå till.

Vilken lagtillämpning som man skall tillämpa i dessa fall framgår klart från bland annat de olika EG-direktiven, europarätten och i handelsbalken. När domarna blir kritiserade för att inte följa dessa lagar brukar de hänvisa till att det är den svenska ”fria bevisprövningen” som gäller. Det betyder naturligtvis inte att domarna slipper att tillämpa vad som klart och tydligt uttrycks i lagtexten.

För att överhuvudtaget kunna säga upp krediter under löpande avtalsperiod måste ju banken bevisa att säkerheterna har försämrats. Denna bevisbörda brukar berörda domare låta bankerna helt slippa ifrån, vilket naturligtvis är helt förkastligt. Det finns således hur många fall som helst där bankerna fått rätt i domstol utan att ens behöva bevisa att man haft rätt i sak.

Ändå står sig dessa domar när de överklagas till högre rättsinstans och Högsta domstolen (HD) brukar inte ens pröva denna typ av mål som skulle ge ordentlig vägledning för underinstanserna i deras fortsatta arbete. Ledamöterna i HD är självfallet också bundna av att lagar och rättsregler följs på ett korrekt sätt. Något som inte verkar bekymra dessa politiskt valda domare det minsta.

När det gäller pantvård är både svensk och internationell lagstiftning mycket tydlig. Bankerna är skyldiga att vårda kundernas pant. Vid uppsägning av krediter där panterna som regel avyttras, skall övervärdet på panterna återbetalas till kunden. För att detta skall kunna ske måste panterna avyttras i enlighet med ett offentligt auktionsförfarande eller först värderas ordentligt enligt gängse normer.

Ingenting av detta skedde när krisbankerna beslagtog kundernas egendomar under bankkrisen.

Domstolarna godkände förfaranden som vad direkt rättsstridiga. Vissa egendomar kunde slumpas bort till bankernas olika bulvanföretag, utan vare sig något offentligt auktionsförfarande eller någon som helst värdering, vilket naturligtvis strider mot all lagstiftning, både i Sverige och utomlands.

Min uppfattning om vad som sker är att någon måste hjälpa domstolarna för att få koll på läget igen. Det kan inte vara rimligt med domstolar som agerar direkt lagstridigt i tvistemål mellan svenska banker och deras kunder.

EU - kommission har redan riktat stark kritik mot Sverige för man undvikit att implementera viktiga EG-direktiv med direkt effekt i den svenska lagstiftningen. Efter min anmälan till EU, har kommissionen till och med stämt Sverige inför EG-domstolen för detta.

Sverige har då hävdat att det ligger i den svenska rättstraditionen att bara införliva direktiven i de svenska förarbetena. Med det lät sig EG - domstolen nöja. Men vad EG-domstolen fortfarande inte känner till är att Högsta domstolen i Sverige fortfarande inte följer vissa av de direktiv, som man bara skrivit in i förarbetena, och inte i själva lagtexten.

Kan det var så att det är de politiskt färgade förarbetena som är den direkta orsaken att t o m HD:s ledamöter, fortfarande har nollkoll på läget och inte vet vilka direktiv och lagar som är tvingande för de svenska domarna att följa ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen