[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Låt mig därför också få berätta den alldeles sanna historien hur det kan gå till när krisbankerna med Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen sade upp krediterna för sina skötsamma kunder under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Själv drabbades jag med uppsägning av krediter i fem av mina bolag.

Att jag vet att denna historia är helt sann, beror på att det var vad som hände mig själv och två av mina bolag när banken sade upp alla krediterna under löpande avtalsperiod, och med omedelbar verkan.

Det började med att man bytte ut bankchefen på det lokala kontoret i Stockholm där jag varit kund sedan länge. Varför detta skedde var för att banken var på obestånd och inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Genom chefbytet ansåg man antagligen att det skulle gå lättare kunna ompröva kundernas kreditengagemang i banken.

Snart fick jag veta vad detta innebar för mitt vidkommande. Så snart hon blivit varm i kläderna började den nytillträdda bankchefen med att säga upp krediter för de kunder som inte längre passade in i bankens ”portfölj”. Därefter gjorde hon sig snabbt oanträffbar genom att resa bort på ”semester”

För min del innebar detta att jag fick utlandslånen som banken tidigare prackat på mig och två checkkrediter i två av mina bolag uppsagda med omedelbar verkan, och utan att banken gjort någon som helst kontroll om säkerheterna hade försämrats, som banken alltid är skyldig att göra. Jag hade heller vare sig misskött återbetalningarna av utlandslånen eller övertrasserat mina checkkrediter. Dessutom hade mina säkerheter förbättrats i bägge bolagen.

Mina försök att få banken att ta tillbaka uppsägningarna misslyckades. Därför blev jag tvungen att avyttra mina bägge kontor och säga upp alla anställda. Bara försäljningen av de bägge kontoren innebar att jag snart kunde betala tillbaka hela beloppet på mina checkkrediter.

Men banken nöjde sig inte med detta. Man lade beslag på hela köpeskillingen från försäljningen av kontoren, tog hela försäljningslikviden från en annan bank i Stockholm där jag var tillfällig kund för att genomföra den beordrade försäljningen. För att jag skulle tappa hela min likviditet, vilket skulle minska mina möjligheter att processa mot banken lade man också beslag på pengarna från mina utlandslån, trots att jag redan hade utställda bankgarantier från Skandia, som garanterade återbetalningen av dessa lån till banken. När banken sade upp utlandslånen sade man således upp dem mot fel part.

Sedan dess har jag processat mot den delstatliga storbanken Nordea. Men fortfarande efter mer än ett decenniums processande har sakfrågorna inte avgjorts i målen som de borde. Både bankens advokat , chefjurist och den lokala bankchefen ljög i både tingsrätt och hovrätt genom att påstå att jag ”godkänt” uppsägningarna av krediterna. Trots att alla tre visste att jag redan anmält förfarandet till den dåvarande Bankinspektionen, och meddelat banken att jag tänkte stämma dem, vilket jag också framförde i rätten.

I samband med huvudförhandlingen försvann bankens huvudvittne, som var den tidigare lokala chefen som jag också skulle höra. Hon befann sig på Irland och fotvandrade, och kunde inte nås per telefon.

Fortfarande inte i någon rättsinstans förstått att det inte går att säga upp krediter mot en kredittagare under löpande avtalsperiod som sköter sina åtaganden. Och där säkerheterna har förbättrats. Dessutom fanns det ju redan finns bankgarantier som täckte utlandsskulden i bägge bolagen, som som mitt försäkringsbolag ställt ut.

Hittills är ingen rättsinstans villig att ändra sina felaktiga beslut. Att det i samband med domstolsprövning dessutom åligger banken att bevisa att säkerheterna har försämrats bryr man sig heller inte om att följa i Sverige.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen