[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Hans Löwbeer vidtog inga åtgärder för att försätta vare sig Gota Bank eller Nordea (gamla Nordbanken) i konkurs vilket han var skyldig att göra. Löwbeers efterträdare Anders Sahlén gjorde heller ingenting för att Gota Banks och Nordeas fiktiva redovisningar skulle beivras. Trots att dessa bankers obeståndssituation måste stått klart för honom redan när han tillträdde sin post som ny generalsekreterare för Bankinspektionen.

Generaldirektören Claes Norgren, som i slutet av bankkrisen 1993 tillträdde som chef för den nuvarande Finansinspektionen, och som numera är chef för statliga konkurrensverket, har inte heller sett till att krisbankernas uppenbara bedrägerier vare sig lett fram till åtal och fällande domar. Fortfarande har krisbankers fiktiva årsredovisningar inte jämförts med det faktiska utfallet av någon av de tre statliga generaldirektörerna under perioden 1987 - 1993.

Det enda som hände i den statliga myndighet som har till uppgift att se till att banker och försäkringsbolag sköter sig, är att myndigheten sedan den blivit tillräckligt utskämd försökte skyla över sina egna misstag genom att byta namn. Som tack för att man misskött sin huvudsakliga arbetsuppgift, som var att kontrollera bankernas likviditet, fick man genom namnbytet ett ännu större ansvar. Finansinspektionen blev den myndighet skulle få huvudansvaret att kontrollera hela den svenska finansmarknaden.

Vad som tre generaldirektörer i den statliga myndigheten inte lyckats upptäcka i tid var när var och hur några av Sveriges största affärsbanker hade spekulerat bort spararnas pengar och på vilket sätt bankerna dolde sina förluster i bokföringen. En av de första bankerna som drabbades av aktuella problem var Första sparbanken. Banken hade omfattande kreditförluster som man lyckades dölja ända fram till hösten 1991. Då fick banken sin första statliga garanti på 3,8 miljarder kronor.

Redan i mars 1992 visade sig insatsen vara otillräcklig. Då omvandlades den tidigare statliga garantin till ett statligt lån till den stiftelse som äger Första Sparbanken och som numera ingår i sparbanken i Sverige. Därutöver lånade Trygg Hansa SPP i mars 1992 ut 3,5 miljarder till Sparbanksstiftelsen Första och till de tio sparbanksstiftelser som står bakom den tidigare Sparbanksgruppen. Staten gick i borgen för detta lån, inklusive räntor upp till 700 miljoner kronor.

Redan i juni 1993 visade det sig att stiftelserna saknade medel att betala räntan på lånet från Trygg Hansa SPP. Staten betalade då genom Bankstödsnämnden ränta med 400 miljoner kronor.

Nordea (gamla Nordbanken) var ännu värre ute. Banken var på obestånd redan den 1 februari 1990. Under hösten 1991 gick svenska staten som huvudägare till Nordea med på att garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor. I denna nyemission tecknade staten aktier för 4,2 miljarder och ägde därefter 77 procent av aktierna. Strax efter det nyemissionen var genomförd stod det dock klart att bankens situation var betydligt värre än vad den dåvarande VD:n Hans Dalborg vågat erkänna.

Riksdagens tvingades därför bemyndiga regeringen att, inom en ram på 20 miljarder, omstrukturera banken. Därefter tvingades staten också köpa ut de övriga aktieägarnas andel i banken som blivit lurade i samband med emissionen för totalt 2 miljarder kronor (20 kronor per aktie).

När den finansiella rekonstruktionen av Nordea äntligen påbörjades hösten 1992, mer än två år för sent, stod det snart klart att det samlade kapitalbehovet väsentligt skulle överstiga ramen på 20 miljarder kronor. Banken fick redan i november 1992 ytterligare ett aktieägartillskott på 10 miljarder kronor. Detta skedde utan att vare sig förundersökning eller åtal riktades mot styrelse eller ledning för Nordea för att man vilselett såväl Bankinspektionen som riksdagen och regering om bankens verkliga kapitalbehov 1990.

Precis som redan framkommit beträffande Nordea, var att Gota Bank inte heller skulle kunna uppnå det lagstadgade 8 procents kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990. Men i stället för att begära sig själv i konkurs som lagen föreskriver, såldes banken vidare till Trygg Hansa SPP. Försäkringsbolaget tvingades genast att skjuta till nytt kapital till Gota Bank som inte räckte långt. Gota AB gick i konkurs.

I december 1992 förvärvade staten samtliga aktier i Gota Bank från konkursboet. I början av 1993 fick Gota Bank, som en tillfällig lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor.

S-E-B räddade sig själv genom en nyemission på 5,3 miljarder kronor 1993. Föreningsbanken som inte heller förmådde klara det lagstadgade kapitaltäckningskravet lyckades till sist också stärka sitt kapitalbehov utan statlig medverkan.

Vad man nu kan konstatera är att såväl Bankinspektionen som hade nollkoll på vad som skedde, och senare även Finansinspektionen. Myndigheten agerade som man borde. I stället skyddade man bankerna på allmänhetens företagarnas bekostnad, som nu får betala priset för vad hela bankkrisen kostade.

Hade bankkunderna och riksdag och regering redan i ett tidigare skede fått veta vad det innebar för bankerna att de inte brydde sig om de internationella bestämmelser som krävdes för att bedriva bankverksamhet hade skadorna kunnat minimeras. Den svenska bankkrisen hade i så fall kostat 100 i stället för 1000 miljarder kronor, plus ränta.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen