[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Men egentligen var det inte alls någon utredning om näringslivet, som riksdagen hade beställt.

Vad riksdagen ville ha ett svar på var hur det kunde komma sig att politikerna behandlade företagen så illa under den svenska bankkrisen (1987 – 1993). En fråga som fortfarande är obesvarad. Inblandade aktörer inte gärna ville att en oberoende kommission skulle utreda hur bankerna och politikerna betedde sig mot företagen under bankkrisen.

Därför beslutade Göran Persson, som själv aktivt deltog i Bankstödsnämnden under krisen, och Erik Åsbrink som var ordförande i kapsejsade Första Sparbanken, att man i stället för att själva bli granskade, skulle utse en kommission för att granska näringslivet. Det är denna kommission som nu äntligen slutfört sitt arbete i betänkandet:”Svensk kod för bolagsstyrning (SOU 2004: 46)

Det har varit ett tungt arbete för kommissionen. Flera medlemmar har hoppat av. Huvudsekreteraren, ekonomijournalisten Olle Rossander fick sparken från sitt uppdrag redan hösten 2003. Han skrev sedan en bok om eländet, som jag tidigare har recenserat.

Någon ordentlig utredning om hur företagen behandlades under bankkrisen har det därför ännu inte blivit. Det såg flera av kommissionens tunga medlemmar till, som bland annat bestod i Hans Dalborg, fd VD för den tidigare kapsejsade Nordea (gamlaNordbanken) och Jacob Palmstierna f d styrelseordförande för samma bank.

Vilka var det då som ville att en oberoende kommission skulle utreda vad som hände under bankkrisen ? Från början var det inga politiker som var villiga att utreda någonting alls. Därför anordnades en konferens och heldagseminarium om ”saneringen av den svenska bankkrisen, politiska beslut och konsekvenser” den 9 maj år 2000, där jag själv medverkade,

i min egenskap som ordförande i Bankrättsföreningen. Det var första gången som politikerna ställdes till svars, och var tvungna att försvara sig. Vilket inte lyckades något vidare.

Seminariet leddes av den erfarne journalisten Bo Holmström i form av en hearing. Samtliga deltagare fick i god tid före seminariet en sammanställning av föredragarnas/debattörernas synpunkter. Efter en kortare inledning till varje ämne var debatten snart i full gång. Drabbade företagare fick för första gången berätta hur de orättfärdigt blivit plundrade av bankerna och deras ”skräpkreditföretag” under krisen, vilket skett med politikernas godkännande

De många politiska representanterna som var närvarande blev chockade av vad de fick höra från alla inblandade. Lena Ek (c) Rolf Åbjörnsson (kd) Siw Persson (fp) lovade därför omgående att vidtaga åtgärder för att en oberoende utredning skulle bli av . Bo Lundgren (m) tvingades att hålla god min i elakt spel, och medge att en utredning var nödvändig.

Representanten från socialdemokraterna kom aldrig.

Den största rättsskandalen som framkom vid konferensen var att man hade räddat bankerna på företagarnas och skattebetalarnas bekostnad. Skötsamma företag hade fått sina krediter uppsagda alldeles i onödan.

Bo Lundgren som var med på mötet, gjorde sitt bästa för att bortförklara sitt eget agerande som bankminister i den borgeliga regeringen, men lyckades inget vidare. Han lovade ändå att medverka till att en utredning blev av. Ett löfte som han skyndade sig att bryta, så fort han kom tillbaka till partikansliet efteråt. Varför moderaterna senare inte heller stöttade den utredning som riksdagen senare beslutade om.

Det gjorde inte socialdemokraterna heller. Socialdemokraterna var inte ens närvarande vid mötet. Trots att Erik Åsbrink hade lovat att komma. Han ville sedan inte heller inte godkänna den utredning, som riksdagen senare beslutade om. Därför kan man förstå att både Göran Persson och Erik Åsbrink gjort sitt bästa för att denna viktiga utredning aldrig skulle bli av.

Det var ju både Finansdepartementet och Finansinspektionen som tillåtet Nordea och Gota Bank att bedriva bankverksamhet trots att bägge bankerna var på obestånd redan den 1 feburari 1990 när ingen av dessa banker uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad 8%.

Vad den politiska utredningen kring den svenska koden för bolagsstyrning handlar om, är att man ska följa koden eller förklara utförligt, varför man inte gör det. Någon förklaring varför man inte följde vare sig lagar eller koder i samband med bankkrisen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det är således varit ”mycket väsen för ingenting”, kring en utredning där det redan finns tillräckligt med lagstiftning, som reglerar både storbolagens ledningars och styrelsers arbete. Att ovanpå denna lagstiftning lägga på ytterligare synpunkter för hur företag skall uppföra sig har ingen eller mycken liten effekt. Ägarna till storföretagen gör ändå som dom själva vill, så länge dom följer befintlig lagstiftning.

Karin Forseke,VD för Carnegie Fondkommission kritiserar också med rätta Etik – och Förtroendekommissionen genom att man inte tillämpar en internationell standard för hur styrelsens arbete skall gå till.

I ett särskilt yttrande till det presenterade kodförslaget kritiserar hon resultatet. Framför allt för att definitionen av oberoende ledamöter inte överensstämmer med internationella koder där fler ledamöter än i det svenska förslaget ska vara helt fristående från bolag ledning och storägare.

Vad som betyder något är däremot hur regeringar och banker behandlar företagare när det uppstår en ekonomisk kris för bankerna. Det är en viktig fråga, som riksdagen redan lovat att utreda, men där den svenska regeringen gör allt för att en oberoende utredning om hur företagen behandlades under bankkrisen inte skall bli av.

Vad jag redan har avslöjat i böckerna: ”Från bankkris till börskris” och ”Från folkhem till fattigstuga” (Bankrättsföreningen 2003 och 2004) och i hundratals artiklar, är moderaternas inblandning i bankkrisen. Allvarliga avslöjanden som fick Bo Lundgren att avgå som partiledare, och moderaterna att göra sitt sämsta val genom tiderna.

Vad som nu återstår att undersöka genom en oberoende utredning är socialdemokraternas inblandning i bankkrisen, och hur de bar sig åt att dölja att två av Sveriges största banker kunde driva verksamhet trots att såväl Gota Bank som Nordea, var på obestånd redan den 1 februari 1990.

Men kanske får vi väntar på en sådan utredning tills det på nytt blir en borgerlig regering, som vi lär får vänta länge på om inte moderaterna börjar göra avbön, för vad det ställde till med under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen