[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I stället är det oskyldiga entreprenörer och företagare som har offrats, för att krisbankerna som själva försatt sig i en obeståndssituation, skulle återfå sin förlorade kapitaltäckningsgrad.

Vad bankkrisen hittills lyckats åstadkomma är att vi har fått en slags ”rånarkultur” i Sverige. Det har blivit fritt fram för svenska banker och med bankerna lierade personer, att råna bankkunder. Vad detta visar är att skyddet för äganderätten inte är tillräckligt starkt i Sverige, vilket alla oskyldigt drabbade bankkunder kan intyga.

Många av de bankkunder som blivit plundrade på egendomar har hunnit avlida. Några har begått självmord. Andra kämpar fortfarande för att få tillbaka sin egendom, eller för att få någon slags ekonomisk kompensation, för de systematiska rättsövergrepp som numera förekommer både i och utanför våra domstolar, i de många tvistemålen mellan bank och kund.

Att misstag kunde begås av både banker och politiker under bankkrisen är något som jag kan förlåta. Att politikerna agerade både juridiskt och moraliskt felaktigt, genom att man räddade bankerna på entreprenörers och företagens bekostnad, kan jag vare sig acceptera eller förstå. Ändå var det först när jag upptäckte hur det som är sant blir fel och falskt blir rätt i domstol, som jag på allvar började agera och reagera, både i min egenskap som drabbad företagare och som ordförande i Bankrättsföreningen, mot de allvarliga rättsövergrepp som skedde under krisen.

När det gäller sant eller falskt räcker det om jag utgår från de två ärenden som jag känner bäst, för att läsarna skall förstå vad jag menar. Det gäller entreprenören och företagaren Börje Ramsbros pågående tvist och några av mina egna ärenden. Vi hade bägge varit verksamma i ett kvarts sekel, när vi helt ofrivilligt tvingades att lämna ifrån oss våra egna företag som vi också startat från grunden.

Efter 25 års verksamhet blev Börja Ramsbro bestulen på sitt livsverk, världsföretaget System 3R. Stölden skedde medan har fortfarande ägde företaget. Den organiserades genom att vilseleda och lura bankerna att sälja företaget. Det skedde genom att den som ville åt hans företag träffade en hemlig överenskommelse med bankerna, bakom ryggen på Börje Ramsbro.

Stölden av företaget gav den nye huvudägaren och hans familj en vinst på minst 150 miljoner kronor, medan Börje Ramsbro efter 25 års verksamhet, tvingades lämna ifrån sig sitt företag utan (1) kronas ersättning. I ett försök att skrämma Börje Ramsbro till tystnad beslutade den nye huvudägaren att efter sju månader inte heller fullfölja utbetalning av 3 års avgångsersättning. När inte ens detta kunde få tyst på Börje Ramsbro, gjorde han två ogrundade polisanmälningar mot Börje Ramsbro.

När sedan tvisten skulle avgöras i domstol ljög motparten i rätten genom att påstå att företaget inte var värt någonting alls, trots att det fanns en bankvärdering av bolaget, som man vägrade att frivilligt lämna ifrån sig i domstol.

Först efter att Högsta domstolen (HD) icke lämnade prövningstillstånd till banken fick Börje Ramsbro ut värderingen, när det redan var för sent. Börje Ramsbro hade redan hunnit förlora tvisten i första rättsinstans.

Börje Ramsbro valde då att träffa en ekonomisk uppgörelse i godo med de involverade bankerna, som jag inte kan berätta om i denna artikel. De som stal hans företag är fortfarande på fri fot. De har redan hunnit sälja Börje Ramsbros livsverk vidare till utlandet.

I mitt eget fall började de ekonomiska trakasserierna också under bankkrisen. Jag fick alla krediter uppsagda i två av mina bolag, trots att inget av dessa företag var på obestånd. Banken sade upp alla krediterna utan att överhuvudtaget inhämta någon ekonomisk information. Konsekvenserna av uppsägningarna av både bankgarantier, (som inte gick att säga upp mot mig eftersom de var utställda av ett försäkringsbolag) checkkrediter och utlandslån var att jag fick sluta upp med verksamheten i mina 5 bolag efter ett kvarts sekels verksamhet. Banken förstod aldrig de ekonomiska konsekvenserna av vad dom ställt till med.

För att kunna säga upp krediterna under löpande avtalsperiod fordras det att säkerheterna har försämrats. Mina säkerheter hade förbättras. Banken var därför tvungen att ljuga sig igenom huvudförhandlingarna i både tingsrätt och hovrätt, genom att i stället påstå att jag ”godkänt” uppsägningen av krediter, vilket bankens advokat, chefjurist och chef för det lokala bankkontoret samfällt hävdade i rätten, trots att de visste att det inte stämde.

Alla tre hade tidigare tagit del av mitt klagomål till den dåvarande Bankinspektionen, som banken också tvingades besvara innan rättegången. Klagomålet till inspektionen visade tydligt att jag inte hade godkänt uppsägningen av krediterna, vilket jag också vittnade om i rätten. Men det hjälpte inte. Bankens samstämmigt falska vittnesmål vägde tyngre.

När jag sedan påpekar bankens ljugandet i rätten för både Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) som bryr sig inte någon av dessa myndigheter om att ledande tjänstemän i banken ljugit i rätten, vilket också visar att de svenska myndigheter som har till uppgift att kontrollera domstolarna inte längre fungerar som de borde.

Ett annat av mina ärenden handlar om kreditlöften mot bankgarantier, som var skriftligen bekräftade. Genom att dessa löften enligt domstolens uppfattning aldrig behövde infrias, förlorade jag åtta fastigheter i Köpenhamn, fem kommersiella bostadsrätter i Stockholm, och kunde inte längre driva någon verksamhet alls.

Om vare sig skriftliga kreditlöften mot bankgaranti och avtal mellan bank och kund behöver följas, upphör ju allt skydd för kunden om domstolen delar bankens uppfattning. Det är inte bara om mitt och Börje Ramsbros ärendet jag talar. Under bankkrisen fick 60.000 skötsamma företag sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna på liknande sätt. De flesta som sedan valde att överklaga sina ärenden i domstol blev behandlade på samma rättsvidriga sätt.

Det är därför jag vågar påstå att Sverige har odugliga svenska domare, som gör allt för att försvara bankerna på bankkundernas bekostnad. Undra på sedan att företagsamheten minskar i landet. När även de kontrollerande myndigheterna vare sig agerar eller reagerar på uppenbara rättsövergrepp, betyder det ju bara entreprenörer och företagare inte längre kan lita på vare sig svenska banker eller domstolar.

Det är när vad som är sant eller falskt mot vad som är rätt eller fel, inte heller längre spelar någon roll i domstol, som företagandet försvinner från landet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen