[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När det finns en ond vilja, bygger djävulen en bra väg. Det var så äganderätten trollades bort för entreprenörer och företagare under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Krisbankerna hade konstruerat en "hemmagjord" ny juridisk taktik, för hur bankerna skulle bära sig åt för att kunna konfiskera företagarnas tillgångar under krisen.

Sättet som man gick tillväga på har jag redan tidigare beskrivit i mina två senaste böcker: "Från bankkris till börskris"  och "Från folkhem till fattigstuga" (Bankrättsföreningen 2003 och 2004) .

Metoden var enkel och innebar först en rejäl nedvärdering av hela Sveriges fastighetsbetstånd. Därefter ströp man alla de företagskrediter för de bolag man ville plundra. Det var de företag som inte  inte längre passade in i krisbankernas "portfölj" som man ville åt.

Sedan var det hur lätt som helst för bankerna att säga upp alla krediterna för välskötta företag. Man behövde bara uppge att "säkerheterna hade försämrats." Det var många  företagare som alltid skött sina åttaganden, som på det viset fick se sina livsverk slås i spillror bankerna. Vad som skedde var utdelade dråpslag av sällan skådat slag. Därefter var det bara att föra över vad som fanns kvar av tillgångarna till bankernas och statens olika "skräpkreditföretag" med Retriva och Securum i spetsen.

Metoden är olaglig. Det är lagen om pantrealisation gäller för bankerna. Man kan självfallet inte kan avyttra kundernas egendom hur som helst, utan att hålla sig inom lagens råmärken. Det har de svenska domstolarna fortfarande inte velat förstå. Det har också visat sig att när man försöker exportera "den svenska modellen" går det inte att göra detta. Vad man gjort i Sverige strider på ett uppenbart sätt mot internationella avtal och lagregler.

Dessutom tillkommer det bankerna att bevisa i domstol att säkerheterna har försämrats, för att överhuvudtaget kunna säga upp avtal och krediter, under löpande avtalsperiod. Något som bankerna fortfarande inte följer, och domstolarna struntar i att tillämpa.

Många av de företagare som misshandlades av bankerna och politikerna under bankkrisen, reagerade våldsamt, utan att kunna göra så mycket åt den absurda situationen. Det berodde på att inte någon av företagarnas företrädare inom de många olika organistationer som trots allt finns i Sverige, kunde försvara sina medlemmar på ett tillräckligt bra sätt.

Redan den 4 mars 1991 ägde det första informella mötet rum mellan bankerna och företagens representanter . Det skedde mellan den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis och anställda ombudsmän för entreprenörer och företagare. Bankerna ställde sig först helt oförstånde till detta möte.Varför skulle bankerna behöva följa den befintliga lagstiftningen, när de själva befann sig i kris  ?  Förtroendet för hela Sveriges betalningsförmåga kunde ju rubbas !

Min personliga uppfattning är att representanterna för företagarna gjorde dåligt ifrån sig. Närvarande vid det första mötet med riksbankschefen fanns bla a E O Holm företrädare för  Köpmannaförbundet,  Jan Freese Industriförbundet, Sture Lindmark för Grossistförbundet och Jan Krylborn VD för Företagarnas Riksförbund.

Från bankerna kom bla Arne Mårtensson Handelsbanken, Curt G Olsson S-E-B, Gabriel Urwitz VD i Gota Bank, Göran Gollert VD i Sparbankernas Bank och Hans Dalborg VD i Nordea (gamla Nordbanken) och .

De hade till slut tvingas inställa sig till mötet hos riksbanken. Bankdirektörerna ställde sig redan då helt avvisande till företagarnas krav. Mötet mynnade ut i ett enda stort fiasko. Orsaken till att mötet inte  ledde fram till någonting berodde på att riksbankchefen själv aldrig kom till företagarnas undsättning.

Bengt Dennis valde att t a bankernas parti. Han ansåg att kravet på att bankerna skulle hålla fast vid redan träffade avtal och upphävandet av kreditstoppet på redan utlovade lån som framfördes inför mötet "föll på sin egen orimlighet", vilket senare gjorde Stig Rindborg, Företagarnas ordförande rasande. Han ansåg med rätta att bankerna hade monopoliserat kreditgivningen under bankkrisen, och att det inte längre rådde någon konkurrens mellan de olika bankerna.

Själv besökte jag senare de flesta större näringslivsorganisationerna i mitten av 90-talet. Syftet med mina besök var att få organisationerna att hjälpa till med att förbättra företagarnas skydd mot bankerna. Det skedde på uppdrag av styrelsen i Sveriges Bankkunders Riksförbund. De flesta som jag träffade ställde sig då kallsinniga till att agera för bankkundernas bästa.
Mitt ärende tillhörde dessutom inte "deras bord". Därför var de förhindrade att agera.

Attityden visar att anställda chefer och ombudsmän för  svenska näringslivsorganisationer ogärna vill bli besvärade av propåer, som innebär ett klara ställningstagande för företagare som orättfärdigt misshandlats. Många av dem vill fortfarande inte förstå att det var den onda viljan som regerade under bankkrisen, och äventyrade företagarnas verksamhet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen