[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Affärer och politik borde inte höra ihop. Men det gör det. Framför allt i socialistiska stater, som Sverige och Ryssland. Där är förutsättningarna för en del affärsmän bara goda, om de öppet stödjer det makthavande partiet.

Det fick Michail Chodorkovskij erfara när han började stötta oppositionen i stället för att hålla sig väl med Rysslands president Vladimir Putin, som precis som Sveriges statsminister Göran Persson, egentligen aldrig intresserat sig för sitt lands kommersiella framgångar, vare sig inom eller utom landet.

Michail Chodorkovskij sitter därför sedan några år tillbaka inspärrad i fängelse, anklagad för skattefusk, samtidigt som den ryska staten planerar att lägga beslag på alla hans tillgångar, som i huvudsak består av aktier i det framgångsrika oljeföretaget Yukos. Vad ägarna till Yukos har gjort är att använda sig av normal skatteplanering, precis som alla andra börsbolag.Vilket inte är något brottsligt, även om den ryska staten nu gör allt för att kriminalisera Yukos verksamhet, för att sedan kunna ta över tillgångarna för en spottstyver.

De fiskala åtgärderna mot den ryske oljemagnaten påminner mig vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, som egentligen är en mycket större rättsskandal än den ryska, eftersom det var så många fler svenska affärsmän som orättfärdigt drabbades under krisen. Det fick också mycket större ekonomiska konsekvenser för hela den svenska ekonomin både då och för framtiden..

En av de 60.000 företagare som orättfärdigt drabbades i Sverige, var finansmannen Erik Pensers bolag Yggdrasil. Nordea lade helt enkelt beslag på både hans bolag Yggdrasil och hela hans aktieinnehav i Nobelindustrier, som man sedan sålde vidare via det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum, och gjorde en vinst på mer än 3 miljarder kronor.

Samtidigt påstod den dåvarande styrelseordförande i Nordea ”att Erik Penser både var pank och utblottad,” utan att ha en aning om vare sig Pensers eller Yggdrasils ekonomi. Någon ordentlig pantrealisation som lagen föreskriver förekom aldrig.

I själva verket var det den delstatliga banken Nordea som var på obestånd, och inte Erik Penser eller hans bolag. Så småningom fick Penser tillbaka Yggdrasil. Men fortfarande har Penser inte fått tillbaka värdet på sina aktier i Nobelindustrier,  eftersom den svenska rättvisan, i likhet med den ryska, är politisk och inte juridisk.

I Sverige lyckades politikerna tysta både den statskontrollerade televisonen och tidningarna om den verkliga orsaken till krisen, eftersom både socialdemokraterna och moderaterna var djupt inblandade. De verkliga orsakerna till bankkrisen, som berodde på att bankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) hade lånat ut för mycket pengar och därför var på obestånd tystades också ner, så att de bankkunder som valde att processa mot bankerna i rätten inte skulle få rätt, i de många efterföljande rättegångarna som följde i bankkrisens spår.

Hade bankerna följt lagen hade såväl Gota Bank som Nordea försatts i konkurs redan den 1 februari 1990. Eftersom man inte gjorde det drabbades bankkunderna med full kraft och fick betala för bankernas obestånd.

Hur bankerna behandlade sin kunder framgår av rapporten om revisonsenkäten som utfördes av Svenska Arbetsgivareföreningens/SAF (numera Svenskt Näringsliv) dåvarande chefekonom Jan Herin och Thomas Backteman.

SAF genomförde under perioden augusti till oktober 1992 en undersökning riktad mot 651 auktoriserade revisorer.

Bakgrunden till undersökningen var den omfattande  kritiken från många företag mot bankernas kreditgivning. SAFs medlemsföretag, som till 98 procent är små och medelstora, hade märkt en tydlig förändring i bankernas inställning till gäldenären.

Hela 75 procent av revisorerna hade varit med om att bankerna ökade kraven på säkerheter för företagen. Motiven till höjningen var de fallande värde i de säkerheterna i fastigheter, som på ett felaktigt sätt hade omvärderats av bankerna, med statens (bankminister Bo Lundgrens) goda minne.

Av 651 revisorer hade 547 varit med om att bankerna inte beviljat krediter till drygt 3.000 företag som de uppfattat som långsiktigt lönsamma. Med ett sådant resultat i färskt minne, är min bestämda uppfattning att den oberoende kommission som  fått i uppdrag att utreda bankkrisen av Sveriges riksdag, redan borde kommit igång med sitt viktiga arbete, som både moderaterna och socialdemokraterna nu gör allt för att motarbeta.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen