[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det är framför allt fastighetsägare, företagare och den enskilda medborgare som kommer i kläm, när de tvingas ställa banker, myndigheter och staten  till svars i de största  ekonomiska processer  som någonsin skakat Sverige efter bankkrisen.  Processer som varit mycket svåra att genomföra.

Hur lätt det är att säga upp krediter för skötsamma företagare märktes däremot tydligt under den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Det var då 60.000 företagare fick sina krediter felaktigt uppsagda. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Statsskulden ökade med astronomiska tusen miljarder kronor, plus ränta. Hur detta gick till har jag redan tidigare utförligt berättat i mina bägge böcker:  ”Från bankkris till börskris” och ”Från folkhem till fattigstuga.” (Bankrättsföreningen,2003 och 2004)

När sedan tiotusentals enskilda och företagare stämde bankerna för att de orättfärdigt fått alla sina krediter uppsagda, och tillgångar beslagtagna, var det bankerna som vann det flesta ekonomiska processerna. Det är få bankkunder som har fått rätt i domstol trots att de har rätt i sak. Och ännu färre som har kunnat göra upp i godo med bankerna, trots alla ekonomiska oegentligheter som drabbat bankkunderna.

Det gäller även oss tre i styrelsen i Bankrättsföreningen. Numera har hela styrelsen, efter åratals processer i domstol tvingats göra upp i godo med bankerna, trots att även vi från början haft rätt i sakfrågorna. Bankerna lade helt omotiverat beslag på Börje Ramsbros företag. Det framgångsrika företaget System 3R. Han fick inte ens en krona från dem som stulit hans bolag. De kunde sedan  raskt kunde sälja vidare det lönsamma världsföretaget för 325 miljoner kronor.

Först efter 14 års processande i olika rättsinstanser har styrelseledamoten Ingvar Axelsson och jag själv kunnat göra upp i godo med Nordea hösten 2004.

Finansmannen Erik Penser och hans bolag Yggdrasil har fortfarande inte fått tillbaka något av övervärdet i aktieerna i Nobelindustrier, som stals av Nordea (gamla Nordbanken) för att sedan först säljas vidare. Först  till Lars Thunell (nuvarande VD i S-E-B) som då var VD i det besudlade ”skräpkreditföretaget” Securum, och sedan vidare med mycket god förtjänst (mer än 3 miljarder)  till en en utländsk köpare.

Vad både Börje Ramsbro och Erik Pensers mål handlar om är hur pantrealisation skall gå till.

Dessa enkla regler följs fortfarande inte av de svenska bankerna, som använder sig av andra mer brutala metoder, när det vill lägga beslag på sina kunders egendomar. Det fick både Börje Ramsbro och Erik Penser erfara, om de inte snabbt gick med på Nordeas villkor.

Självfallet måste börskursen var otjänlig som värdemätare för hur mycket aktierna är värda när de beslagtas. Det är hur mycket man kan få ut för aktierna som räknas. Det gäller både noterade börsbolag som Nobelindustrier och det onoterade bolaget System 3 R.

Nordea tog i september och december 1991 samtliga de aktier i Nobel som Yggdrasil ägde, vilka motsvarade 47,4 procent av samtliga aktier i Nobel. Senare erhöll Yggdrasil endast 1.630 Mkr, vilket belopp bara motsvarade det lån för vilka Nobelaktierna utgjorde i pant, i stället för hur mycket det gick att få ut om man realiserade aktierna. Hur man genomför en ordentlig pantrealisation, vill fortfarande uppenbarligen vare sig svenska banker eller domstolar begripa.

Inte heller låtsas man vilja förstå att kontrollposten på 47,7 av Nobel, tillsammans med systerbolagens aktieinnehav, var en aktiemajoritet på 70 procent. Nobelaktiernas verkliga värde, var därför vad industriella köpare varit beredda att betala, och inte börsvärdet framräknat efter vad en enskild Nobelaktie betalades vid Stockholms fondbörs, sedan Jacob Palmstierna i pressen baktalat Nobelindustrier,  samtidigt som han själv förvärvade aktier i bolaget.

I domstol har Yggdrasil gjort gällande att Nobelaktierna verkliga värde uppgick till 5.002 Mkr. Beloppet motsvarar vad Akzo som självständig industriell köpare kontant betalade för panten Nobelaktierna som banken själv behöll. Nordeas övertagande av Nobelaktierna är därför köp som innefattar pantrealisation med skyldighet att utgiva pantöverskottet.

Samma förhållande gällde givetvis för Börje Ramsbro, som när man redan stulit hans företag hittade en amerikansk köpare som var villiga att betala ett bättre pris. På detta sätt hindrades även Ramsbro att själv realisera  panten på förmånligaste sätt,  till fördel för både honom själv och banken.

Vad jag själv hela tiden hävdat i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen är att ett rättvisare samhälle, även måste inkludera den juridiska rätten, för både fastighetsägare och företagare.

Det är genom att åsidosätta denna rätt som företagen flyr från Sverige och företagandet drastiskt fortsätter att minska i landet. Det verkar vare sig moderaterna eller den socialdemokratiska regeringen fortfarande inte ha förstått eftersom man fortfarande inte ingångsatt den oberoende utredning om vad som hände under bankkrisen, som riksdagen redan beslutat om.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen