[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den verkliga ekonomin beter sig inte som den teoretiska. Den som lärs ut vid universitet och högskolor. Under 1970 –och 80-talen var låg tillväxt och hög inflation en oförutsedd kombination,  som skylldes på oljeprishöjningar och döptes till stagflation.

När de svenska nationalekonomerna skulle beskriva orsakerna till bankkrisen 1987 – 1993, gjorde man det enkelt för sig genom att enbart använda sig av denna enkla makroekonomiska modell, för att förklara orsakerna till bankkrisen. På så vis behövde man inte redogöra för  sanningen.

Man slapp  berätta om de verkliga anledningen till Sveriges genom tidernas största ekonomiska rättsskandal, som var att de svenska krisbankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen, hade lånat ut för mycket pengar till ett fåtal stora fastighetsbolag, och försatt sig själva i en obeståndssituation 1990.

I stället för att ta konsekvenserna av denna situation och begära sig själva i konkurs, som lagen föreskriver, skyllde bankerna ifrån sig på sina kunder. Sättet som man sedan räddade bankerna på gjorde att hela Sverige höll på att gå i statskonkurs.

I dagens Sverige har vi sedan dess haft högkonjunktur i bankerna och hos storföretagen,  som kunnat göra  rekordstora företagsvinster. Men  lågkonjunktur på arbetsmarknaden. Det  brukar beskrivas som tillväxt utan nya jobb (jobless growth) men saknar både förklaring och lösning.

För att kunna ge en ordentlig förklaring till denna situation måste vi också kunna identifiera de stora problem som uppstod genom bankkrisen. Den består i bristen på den tillgång som alla modeller tagit för  given, nämligen att vi i dag har för få anställnngsvilliga arbetsgivare. Orsaken till detta är att bankerna tilläts slå ut så många företagare under bankkrisen.

Den som godkände bankernas utslagning av företagare var den moderate f d bankministern Bo Lundgren. Han tillät bankerna att säga upp krediterna och beslagta tillgångarna för alla företagare ”som inte längre passade in i krisbankernas portfölj”. Sättet som bankerna sedan gick till väga var det mest brutala sedan Kreugerkraschen 1932. Bankerna tilläts både att hittills ostraffat förtala sina kunder för att vinna alla processer som uppstod, och beslagta deras egendomar.

Företagens tillgångar flyttades över till de olika ”skräpkreditföretag”, med statliga Retriva och Securum i spetsen, som hade bildats för att på effektivast möjliga sätt obehindrat lägga beslag på företagens tillgångar.

Sedan överflyttningarna skett, ifrågasattes alla företagens tillgångar och alla krav (skulder) accepterades. Precis som under Kreugerkraschen skrämdes företagarna till passivitet av de nya ”herrarna”. De konkurser som sedan tvingades fram var inte bara förhastade. De borde aldrig ha godkänts. Orsaken till obeståndssituation för alla de företagare som drabbades var ju att bankerna under löpande avtalsperiod drog in alla företagskrediterna,  och även hindrade utbetalningar av normala utgifter.

Själv har jag redan utförligt beskrivit händelserna under den svenska bankkrisen i två böcker: ”Från bankkris till börskris” och ”Från folkhem till fattigstuga” (Bankrättsföreningen 2003 och 2004)

Den professionella analysen av händelseförloppet efter Kreugers död har äntligen utförligt kunnat redovisats av Fil dr Sven Olof Arlebäck i boken: Kreugerkarschen  Storbankernas verk ? (Vallgårds förlag, 2000) Det har kunnat ske efter 60 års hemligstämpling (!)

I sin bok berättar Sven Olof Arlebäck hur Ivar Kreuger förtalades och hur konkursförvaltarna senare hänsynslöst utnyttjade Ivar Kreugers påstådda självmord för att sprida desinformation och tvingade fram konkursen.  Det blev den lönsammaste affären som Handelsbanken och den dåvarande Enskilda Banken någonsin gjort.

Arlebäck visar också att Kreuger & Tolls ekonomiska ställning var bättre än den som konkursförvaltarna redovisade. Stora värdebortfall drabbade dessutom konkursboet genom förvaltarnas oengagerade och amatörmässiga uppträdande. Ledande svenska bank-industri och fastighetsbolag slumpades bort för en spottstyver.

Lika lite som under bankkrisen 1987 – 1993 mötte avvecklingen av Ivar Kreugers företagsimperium någon samtida kritik, vare sig från samhället, marknaden eller massmedia, vilket i huvudsak beror på den massiva förtalskampanj som skedde mot både Ivar Kreuger och hans familj under Kreugerkraschen. En kampanj  som de aldrig kunde försvara sig mot.

Mot bankkunderna riktades senare en ännu mera omfattande förtalskampanj under den svenska bankkrisen.  Hur tusentals människor utpekades som grova brottslingar där de blandas med mordbrännare, storsvindlare och knarklangare – trots att de varken är dömda eller åtalade – har jag själv redogjort för i både Finanstidningen och Svenska Dagbladet, utan att myndigheterna vidtagit några som helst åtgärder för att beivra de olagliga registren.

Dessa olagliga register från Nordea och de andra storbankerna som är riktade mot skötsamma företagare, är fyllda av kränkande omdömen och förtal. För närvarande sprids dessa register till både domstolar, polis och åklagare. Det sker för att bankernas skall kunna vinna pågående processer mot kunderna  som blev följden av alla olagliga uppsägningar av krediter och beslagtagande av tillgångar.

För att kunna försvara bankkunderna mot spridningen av dessa register, anmälde jag  i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen bankernas olika olagliga register  till polisen  år 2000. (diarienummer Ai 793-255-00)  Därefter sker inga utredningar alls. Orsaken berodde på att den fd rikspolischefen Sten Heckscher (s) själv är inblandad i polisens hantering av dessa kränkarregister

Efter att ha tvingats ta  konsekvenserna att även polisen gick bankernas ärenden och har skriftlig bevisning för bankernas agerande,  stämde jag personligen ett år senare Nordea på femtiotusen  kronor i ideellt skadestånd (Mål T 9569-01).

Men i domstolen har jag inte  fått  genomföra de begärda editionsförhör med den berörda domaren  i Stockholms tingsrätt, den f d lagmannen Carl- Anton Spak, som medverkat till spridningen av dessa olagliga register i våra domstolar. Därefter fanns ingenting annat att  göra än att göra upp i godo med Nordea, och acceptera de tjugofemtusen kronor från banken som en ideell ersättning,  ex gratia, som vi kom överens om i samband med huvudförhandlingen.

Jag hoppas därmed att genom min egen berättelse hur det gick till under Kreugerkraschen och bankkrisen, få journalister och opinonsbildare att inte längre godkänna de makroekonomiska (bort) förklaringar till både Kreugerkraschen och bankkrisen,  som helt bortser från vad det i sjäva verket var som hände, och i stället börja fokusera på de ekonomiska konsekvenserna  för landet och alla dem alla dem som drabbades.

Borde det inte snart vara dags att börja utreda hur  det gick till när bankerna kunde räddas på allmänheten, fastighetsägarnas och företagens bekostnad ?  En utredning som Sveriges riksdag redan har beslutat om. 

Att någon oberoende utredning har fortfarande inte kunna ske, beror på att  både Göran Persson satt med i Bankstödsnämnden och beslutade vilka åtgärder som skulle genomföras, och moderaten Bo Lundgren som var bankminister under krisen, fortfarande gör allt för att förhindra att riksdagens beslut verkställs.

Varför dom inte vill att händelserna under bankkrisen skall få större spridning är lätt att förstå. Genom bankkrisen har företagsamheten drastiskt minskat i landet. Statsskulden är oförändrad  den svenska ekonomin på kryckor, och sedan krisen har den svenska kronan har försvagats med 30 % mot omvärlden.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen