Trots att bankernas stölder från företagare och konsumenter, både är mer omfattande och fått så mycket större ekonomiska konsekvenser för Sverige, har alla dessa böcker hittills inte givit samma eko som Jan Guillous enda roman. Det visar att fantasi säljer bättre en verklighet. Den svenska allmänheten verkar inte heller bry sig i samma omfattning. Om det är företagare eller konsumenter drabbas av bankernas rån.

Eller kanske är det helt enkelt så att Ohlssons och mina böcker inte är lika underhållande som Guillous bok.

En annan orsak kan vara att den f d finansministern Erik Åsbrink, genom bildandet av den famösa Etik- och förtroendekommission lyckats i sin desperata ansträngning, att försöka förvirra begreppen. Förtroendekommissionen tillsattes av regeringen hösten 2002, med Erik Åsbrink som ordförande. Uppdraget var att ta fram ett åtgärdspaket för att återupprätta förtroendet för det svenska näringslivet.

Det var inte detta uppdrag som regeringen fått av riksdagen. Riksdagsbeslutet som regeringen skulle verkställa, var att tillsätta en oberoende kommission som skulle utreda vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. När 60.000 företagare orättfärdigt fick sina krediter uppsagda och försattes i konkurs och 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Slutbetänkandet ”Näringslivet och förtroendet” kom efter två år, i april 2004. Arbetet i den oberoende kommissionen som skulle utreda hur företagarna behandlades under bankkrisen har fortfarande inte påbörjats. Agerandet påminner mycket om hur Ivar Kreuger behandlades sedan han mördats 1932. Hur större delen av han företagsimperium ostört kunde plundras av de svenska bankerna, medan regeringen samtidigt hemligstämplande hela handläggningen under 60 år, och tillät bankerna att lägga skulden för Kreugerkraschen på Kreuger. Samtidigt som man genom hemligstämplingen friskrev dem som hade planerat kraschen.

När Erik Åsbrink visar upp ett nytt regelverk för bolagsledningar, ifrågasätts med rätta hans roll som etikkommissionär. Erik Åsbrink var ju tidigare ordförande i den kraschade Första Sparbanken och skulle ju själv utredas för sin roll under bankkrisen. I stället flyttar han fokus genom den nya koden för företagsstyrning. Det har han redan tjänat en rejäl slant på.

Som ordförande i Etik – och Förtroendekommissionen har han haft en fast lön. Bara genom att ta bra betalt för att föreläsa om koden, har han dessutom tjänat nästan en miljon på i sitt privata bolag.

Resultatet av alla dessa byråkratiska utredningar har blivit det nyinrättade Kollegiet för svensk bolagsstyrning. Kollegiet har fått Hans Dalborg som första ordförande. Dalborg var tidigare VD för statliga Nordbanken under sista delen av bankkrisen. För närvarande är han också ordförande för delstatliga Nordea.

Hans Dalborg var en av de största aktörerna under bankkrisen och borde utredas ordentligt. Både för sitt agerande under krisen, när han desinformerade alla bankens kunder om bankens obeståndssituation, samtidigt som han lurade såväl aktieägare som riksdagen om bankens verkliga kapitalbehov i samband med bankens nyemission 1991.

Både Hans Dalborg och Erik Åsbrink satt med i kreditutskotten för Nordbanken och Första Sparbanken, när man i största hemlighet träffade en överenskommelse med nya ägare om att förvärva Börje Ramsbros livsverk System 3R för 1 krona, medan han fortfarande ägde bolaget. Företaget var vare sig på obestånd eller hade misskött sina åtaganden mot bankerna.

Hans Dalborg och Erik Åsbrink kunde ostört driva de konkursfärdiga bankerna vidare trots att de var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning, och försätta bankerna i konkurs.

Hans Dalborg var dessutom med och genomförde den olagliga uppdelningen av krediterna i banken, vilket gjorde att man ostört först kunde säga upp krediter för skötsamma företagare, och sedan flytta bolagen till de statliga ”skräpkreditföretagen” där handläggarna fick provision för att likvidera bolag. Alla de företagare som blev utsatta för denna omilda behandling blev plundrade två gånger. Först av banken som lade beslag på alla likvida tillgångar, och sedan av det statliga skräpkreditbolaget Securum som sålde tillgångarna vidare.

Den fråga som jag ställer mig efter att ha tagit del av det mesta av det som utretts, är inte hur denna kod skall följas av bolagen, eftersom aktiebolagslagen reglerar det mesta. Den fråga som jag ställer mig, och som jag nu vill ha svar på, är när regeringen tänker sluta att slå blå dunster i ögonen på allmänheten, genom att utreda frågor som inte riksdagen har begärt.

När tänker regeringen tillsätta den oberoende kommissionen som skall utreda alla olagligheter som bankerna och politikerna från vänster till höger begick under bankkrisen ? I våra fall räcker inte med att ställa bankerna och politikerna vid skampålen. De fastighetsägare och företagare som drabbades kräver ekonomisk upprättelse.