Det visar vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, när de bankrutta storbankerna, med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen, fick klartecken från den moderate bankministern Bo Lundgren att plundra sina kunder, som jag beskrivit i otaliga artiklar och 3 böcker: ”Från bankkris till börskris” 2003, ”Från folkhem till fattigstuga, 2004 och ”Nollkoll”, 2005.

Vår beundran för fungerande egendomssystem får inte göra oss blinda för det faktum att dessa system ofta missbrukas och kan användas för stöld av ekonomisk starka aktörer, som t e x bankerna och staten. Nationalekonomen Adam Smith menade att kapitalet är den motor som driver marknadsekonomin. Av honom betraktades kapitalet som hela ekonomins allra viktigaste del. Därför är det också viktigt att både kapitalet och kapitalisterna skyddas genom en fungerande lagstiftning. Och att denna lagstiftning sedan följs.

I dag misstolkas Smith idéer av politikerna i både utvecklingsländerna, Ryssland och i Sverige, som tror att det går att skapa kapital utan starka kapitalister. Hur snabbt det går utför ekonomiskt för ett länder som inte respekterar egendomsskyddet, framkom både under Stalins långa skräckregim i det forna Sovjet när bönderna både bestals på all sin egendom för att sedan mördas. Under den svenska bankkrisen godkände politikerna att 60.000 skötsamma företagare plundrades, utan någon egentlig pantrealisation som lagen kräver.

Fyra år efter det att kommunismen hade kollapsat i det forna Sovjet rapporterades det 1995, att bara 280.000 av 10 miljoner bönder ägde sin egen mark i Ryssland. En annan rapport målar upp en bild som är bekant från utvecklingsländerna att i Ryssland är rätten till det privata ägandet, och avyttrandet av mark fortfarande otillräckligt definierat och inte tillräckligt skyddat av lagen.

Hur både den ryska och svenska staten agerar mot skötsamma kapitalister framgår av vad som hänt miljardären Michail Chodorkovskij som ruttnar bort i ryskt fängelse utan någon ordentlig rannsakan och dom. Spiken i kistan slogs in när president Putin bestämde att juvelen i Chodorkovskijs oljeimpeium strax för julen 2004, skulle säljas genom ett bulvanköp till hälften av sitt verkliga värde.

Det var den ryska regeringen som tvingade fram försäljningen av Yuganskneftegaz som ingår i Yukos den 19 december 2004. Yugansk köptes av ett tidigare okänt företag, Bajkal finansgrupp för 9,4 miljarder dollar för att sedan säljas vidare till det statliga oljebolaget Rosneft som passade på att också köpa upp hela Bajkalfinansgrupp.

Chodorkovskij anklagas för skattefusk och sitter sedan drygt ett år i en cell på Matrosskaja Trishina-fängelset i Moskva. Men VD:n för den krisdrabbade ryska oljebolaget Yukos har inte gett upp kampen för både sig själv och bolagets överlevnad. Han kräver skadestånd på över 20 miljarder dollar (cirka 132 miljarder kronor) för de rättsövergrepp som bolaget varit utsatt för.

Även Finansmannen Erik Penser fick finna sig i att staten behöll hela summan som blev av när Nordea via skräpkreditföretaget Securum sålde hans aktier i Nobelindustrier utan någon ordentlig pantrealisation, och behöll hela vinsten på cirka 3 miljarder kronor i samband med bankkrisen. Hans bolag Yggdrasil har redan överklagat sitt ärendet till Europadomstolen i Strasbourg, eftersom vare sig tingsrätt eller hovrätt prövat ärendet ordentligt.

I vare sig Ryssland eller Sverige agerar nationalekonomerna eller juristerna tillräckligt för att stärka äganderätten för den enskilde företagaren. För dem har det varit mera lönsamt att tjäna staten eller storbolagens intressen. Genom åren har nationalekonomin därför blivit mer och mer abstrakt och avskild från vad som händer i verkligheten. Nationalekonomerna studerar på det hela taget inte hur de existerande ekonomiska systemen fungerar i vekligheten. I stället för att förklara vad som faktiskt händer, nöjer de sig med att konstruera de teorier.

Problemet för världens alla fattiga i utvecklingsländerna är inte fattigdom i första hand. Det är inte så att de fattiga saknar egendom, men denna egendom är inte ordentligt och enhetligt registrerad, vilket gör att den inte går att använda på en fungerande marknad. De fattigas egendom går därför inte att omvandla till kapital.

I några övriga länder, som Ryssland och Sverige, är problemet det motsatta. I dag går egendom lätt att vidareförädla i dessa länder, men är svår att skydda företagarna mot politikerna nyckfullhet, och en medveten svårtolkad skattelagstiftning, som enbart gynnar staten. De största riskerna som uppstår i dessa länder är när vare sig domstolarna eller politikerna inte längre respekterar lagstiftningen, så snart det uppstår ett tvistemål, eller när statens intressen betraktas som viktigare än den enskildes.

Då uppstår juridisk apartheid, med allvarliga ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas, och där staten via nationella och politiska domstolar väljer att frånsäga sig allt juridiskt ansvar.