[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Det rättsliga ansvaret Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 24 januari 2005 I en av de senaste rapporterna från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som är utgiven inom ramen för SNS författningsprojekt – sägs om processerna för ansvar: ”Den svenska grundlagen lämnar ett tomrum och behovet av konstitutionella reformer inom detta område framstår som stort.” Detta måste vara förklaringen varför ansvariga till den största finansskandalen i Sveriges historia, fortfarande inte är fällda och dömda för de grova ekonomiska brott som begicks mot bankkunderna under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, och som skedde med politikernas godkännande. Enligt en ledarartikel i Dagens Nyheter (DN 2005-01-21) av Inga – Britt Ahlenius som är fristående kolumnist i DN, och före detta generaldirektör på Riksrevisionsverket, beror detta på att politikerna är angelägna om att juridiskt kunna skydda det egna maktutövande, vilka tokigheter man än hittar på. Enligt Ahlenius har ett stort antal svenska och utländska forskare pekat på svagheter i den svenska grundlagen. Avsaknaden av tydliga processer för ansvarsutkrävande har alldeles särskilt beskrivits och analyserats. Från rapporten från SNS får vi bland annat veta att i Finland enligt den nya grundlagen från år 2000 ”står både regeringen och och presidenten under både Justitiekanslerns (JKs) och Justitieombudsmannens (JOs) tillsyn. I Sverige går både JK och JO regeringens ärenden mot den enskilde, genom att inte agera som de borde. JK är ofta med och försvarar både politiker och myndighetspersoners övergrepp, eller när de begått brottsliga handlingar mot den enskilde. I Sverige har politikerna lyckats genomdriva att ansvar av statsråd utkrävs enbart i en politisk process – inom partierna och ytterst genom de allmänna valen. Det är därför det inte går att ställa politikerna, med Carl Bildt och Bo Lundgren i spetsen, inför riksrätt för vad de ställde till med under bankkrisen. De flesta bankkunder som orättfärdigt drabbades har fortfarande 10 år efter krisen, inte fått någon som helst ekonomisk upprättelse. Bankkrisen som fortfarande inte utretts ordentligt, trots att riksdagen redan har beslutat om att en oberoende kommission borde utreda vad som hände, är det mest flagranta fallet hur grova ekonomiska brott mot näringsidkare kunde genomföras i stor skala, och med politikernas godkännande. Hur staten bar sig åt för att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 % för att det skulle bli lättare att komma åt kundernas tillgångar har jag redan berättat om i åtskilliga artiklar och i 3 böcker. Hur det gick till när skötsamma företagare plundrades och fick sina företag överflyttade till de statliga ”skräpkreditföretagen” med Securum i spetsen har jag också utförligt redogjort för. Inga Britt – Ahlenius delar min uppfattning som jag gett uttryck för många gånger, både i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen: att Sverige på högsta nivå saknar en mekanism för att skapa respekt för rättsregler och det inte går att utkräva något rättsligt ansvar mot ansvariga makthavare. Medan ansvariga ministrar i både Danmark och Finland kan ställas inför riksrätt och dömas till långa fängelsestraff för allvarliga förseelser går svenska politiker fria. Det rådande förhållandet visar vilken rättsröta som råder i Sverige. I Sverige skall myndighetschefer ställas till ansvar av den svenska regeringen. Att det inte fungerar har vi sett vid åtskilliga tillfällen. Under bankkrisen friades Hans Löwbeer som var högste chefen för Bankinspektionen av regeringen, trots att han aldrig brydde sig om att kontrollera bankernas soliditet, vilket var den direkta orsaken till krisen. Det är när rättsligt ansvar aldrig utkrävs av ledande politiker och fifflande myndighetschefer i samband med deras ämbetsutövning, som allmänheten mister förtroendet för både förvaltning och rättsväsende. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen Skribent i finansrätt |
Bankrättsföreningen |
Hemsida |