Efter Nordea är det Föreningssparbanken, S-E-B och Handelsbanken som fått flest klagomål.

Så sent som år 2004 toppade Nordea både Bankrättsföreningens och Finansinspektionens klagomålslista. Klagomålen kommer från både företagare och privatpersoner som reagerar mot hur illa Nordea behandlar sina kunder.

Många som felaktigt fått alla krediter uppsagda för att sedan blivit plundrade av Nordea hör av sig, och reagerar starkt mot den rättslöshet som sedan länge råder i den delstatliga storbanken under Hans Dalborgs ordförandeskap. Dalborg tillät sig t o m att upprätta statliga ”avrättningscentraler för företag” under bankkrisen, där bödlarna fanns både i banken och i de statliga ”skräpkreditföretagen” Retriva och Securum fick ordentliga provisioner, ju snabbare man lyckades avveckla Gota Banks och Nordeas kunder, som inte längre passade in i dessa bankers ”portfölj”.

Andra som anmäler banken har tecknat kapitalförsäkringar i Nordea, som egentligen inte är några försäkringar, eller som fått falska annuitetslån reagerar mot bankens obefintliga information kring de avtal somt tecknats som ruinerat många. Dessa har sedan inte heller haft några ekonomiska möjligheter att få sin sak prövad i domstol. Både polis och åklagare hittills blundat för de flesta av bankernas övergrepp.

Finansinspektionen tar emot klagomål från både företagare och privatpersoner, men gör ingenting åt saken. Det gör knappast det statliga Konsumentverket eller Konsumenternas Bank och Försäkringsbyrå heller. Den senaste skapelsen har upprättats av bankerna och försäkringsbolagen själva, för att i möjligaste mån kunna kanalisera alla klagomålen till de egna leden, och samtidigt försöka mota bort de fåtal frivilliga organisationer, som Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund, som arbetar helt idéellt.

Att bankkrisen är det värsta krisen i Sverige sedan Kreugerkraschen är de flesta ekonomer numera överens om. Likaså att de ekonomiska konsekvenserna för både Sverige den svenska företagsamheten fått sig en allvarlig knäck, genom alla företagare som orättfärdigt tvingades bort från sina företag under krisen, och sedan blev plundrade inpå bara kroppen och berövade alla sina tillgångar.

Efter Kreugerkraschen 1932 följde en nedgång som bara varade i 3 år. Den nuvarande krisen som har pågått sedan 1987, sätter fortfarande djupa spår i den svenska ekonomin, genom alla miljarder som går åt för att betala ränta på den självförvållade statsskulden som uppkom genom krisen, och där regeringarna fortfarande i lyckats amortera av en enda krona.

Bildandet av bankernas ”skräpkreditföretag” i början av 90-talet med statliga Securum i spetsen, var en viktig orsak till att bankkrisen fick den stora omfattning den annars inte skulle ha fått. Denna orsak försökte den dåvarande VD:n i Nordbanken Hans Dalborg i sin egenskap av medlem i styrelsen för SNS tona ner.

Det har bl a skett genom att ge forskarna professorerna Peter Englund och Claes Bergström vid Handelshögskolan i Stockholm och Peter Thorell vid revisionsfirman Ernst & Young i uppdrag att utreda Securums roll under bankkrisen utan att ge de riktiga förutsättningarna för utredningen, vilket de skulle fått om de blivit ordentligt informerade om hur de bolag som hamnade i Securum, först hade blivit behandlade av Nordbanken, innan de hamnade i Securums klor.

Rapporten borde därför ha hetat Securum & företagens väg in i bankkrisen i stället för:

”Securum & vägen ut ur bankkrisen” (SNS Förlag, 2002) som är bokens titel.

Varför de svenska bankerna fortfarande får så många klagomål är inte så konstigt. Eftersom bankerna tilläts bedriva bankverksamhet trots att de var på obestånd under bankkrisen, och under denna period behandla kunderna i strid med all lagstiftning och efter eget gottfinnande, utan några som helst juridiska konsekvenser, är det inte så konstigt om bankerna efter krisen vädrar morgonluft.

Det sker genom att fortsätter på den inslagna vägen, genom att lura både välskötta företags – och förmögna privatkunder, när det passar bankernas syften.