Senast i raden är det Lars Ramqvist som med styrelsens godkännande bara vill betala tillbaka 2.216.667 kronor i en uppgörelse med Skandia. Det var Ramqvist som var styrelseordförande i Skandia under åren 2000 – 2001, då han godkände att taket på det redan generösa bonusprogrammet Wealthbuilder lyftes bort.

Om beslutet att ta bort taket innebar att 546 miljoner kronor kunde betalas ut i bonus på framtida vinster, som man egentligen inte visste någonting om togs av hela styrelsen, måste dessa självfallet betraktas som ansvariga för vad de ställde till med. Trots att Skandias jurister kommit fram till att går att utkräva skadestånd från Ramqvist, avstår man ändå av någon märklig anledning.

Att åklagaren Christer van der Kwast nu avfört Lars Ramqvist från brottsutredningen måste därför betraktas som synnerligen anmärkningsvärt. Både med tanke på de miljardförluster som drabbat bolaget och livspararna och för den stora skada som aktieägarna lidit, på grund av Skandias tidigare styrelse och lednings agerande i olika sammanhang.

Lars Millberg som är chefjurist på Aktiespararna, menar att Lars Ramqvist borde stämmas på 546 miljoner kronor som är skadans storlek. Min uppfattning är att hela styrelsen i Skandia som borde bli solidarisk återbetalningsansvarig för de 546 miljoner som runnit ut ur Skandias kassa, om de övriga tillsammans med Ramqvist deltagit i beslutet.

Även när det gäller de stora ekonomiska förluster som uppkom under den svenska bankkrisen, 1987 – 1993 har ekonomiska uppgörelser kunnat ske i godo, med några av de mest belastade. Rune Barneus, tidigare VD:n i Nordea (gamla Nordbanken ) och Gabriel Urwitz (tidigare VD i Gota AB) har hittills sluppit alltför lindrigt undan, genom att bara behövt återbetala några miljoner vardera, som kunde dras från deras generösa fallskärmsavtal.

De har även sluppit undan allt straffansvar, trots de hiskliga ekonomiska följderna av bankkrisen, för både allmänheten och företagen. Bara stödinsatserna till Nordea och de statliga ”skräpkreditföretagat” Securum uppgick till 51,2 miljarder kronor.

Fortfarande, mer än 10 år efter bankkrisen har heller inget straffansvar utkrävts från vare sig styrelse eller ledning för Gota Bank och Nordea för att man drev dessa banker vidare trots att de var konkursmässiga redan den 1 februari 1990. Vare sig Gota Bank eller Nordea uppfyllde då sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

De var därför skyldiga att både upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs, utan att någonting hände. Inte heller har något straffansvar utkrävts för Nordeas nyemission från hösten 1991 då bankens dåvarande VD Hans Dalborg, lurade såväl riksdagen som privata aktiägare, att satsa 5,2 miljarder i den konkursmässiga banken.

Redan någon månad efter det inbetalade emissionskapitalet senare stod det ju klart att problemen i banken var betydligt allvarligare än man vågat erkänna. Staten fick därför relativt omgående betala in yttreligare 20 miljarder, för att hålla den konkursmässiga banken under armarna.

Få vet om är att Dalborg dessutom har ett förflutet i Skandia. Den diskrete Hans Dalborg kan tacka den svenska bankkrisen för att han aldrig själv behövde svärtas ner av Skandias dåliga affärer, skriver Sophie Nachemson – Ekvall och Bengt Carlsson i den faktaspäckade boken:

Guldregn Sagan om Skandia, som nyligen utkommit på Bonnier fakta (2004)

I december 1990 lämnade Hans Dalborg Skandia för att bli VD i den då konkurshotade delstatliga Nordea (gamla Nordbanken) Därmed slapp han kritik för Skandias omfattande förluster i den amerikanska verksamheten som uppdagades i mitten av 1990 – talet, som han visserligen inte själv orsakat, men som legat inom hans ansvarsområde, skriver författarna.

Vad många fortfarande inte känner till är att både allmänheten och företagen ytterligare straffats för att bankerna misskötte sig. Förutom de direkta kapitalinsatserna till bankerna under krisen på mer än 60 miljarder kronor, tvingade politikerna hela svenska folket, att ”som grädde på moset” betala in ytterligare ca 20 miljarder per år i 3 procentigt ”extra räntepåslag”, ända fram till slutet av 90-talet.

Bara under åren 1991 – 1996 innebar detta att bankerna fick 100 miljarder kronor i ”extra” utdelning i form ränteinbetalningar från både allmänheten och företagare, som belöning för att de hade misskött sig.

Den slutsats man måste dra är – om man bara är tillräckligt mäktig – går det bra att köpa sig fri från både skadestånds – och straffansvar i Sverige. Dessutom kan de misskötta bankerna och bolagen bli belönade med feta bonusar och extratilldelning av ränteintäkter om misskött sig tillräckligt och sedan sköter sina kort på rätt sätt.