Denna viktiga princip håller nu på att urholkas så att riksdagens roll i Sverige blir allt mindre betydelsefull, och att makten i stället koncentreras till regeringen som vare sig behöver följa lagar eller bestämmelser, eller straffas för vad de ställer till med.

De som i likhet med mig själv följer riksdagsdebatten på plats i riksdagen, upptäcker snart att riksdagsledamöterna blivit folkvalda byråkrater, utan några egna personliga åsikter. De åsikter som framförs kommer inte från dem själva, utan förmedlas vidare från partiledningen till riksdagens ledamöter. Det är också förklaringen till att riksdagens inte längre upplevs som intressant, av vare sig allmänheten eller journalister.

Enligt journalisten Johan Hakelius som tidigare var chefredaktör för Finanstidningen, där jag själv medverkade när det begav sig, och som bevakar riksdagsledamöternas arbeten på plats för Svenska Dagbladets räkning, är det i stället de icke folkvalda byråkraterna på de allt fler statliga myndigheterna som driver reklamkampanjer om miljö kost och genus.

Enligt honom är det den svällande kadern av politiska tjänstemän på regeringskansliet, som sedan avgör hur frågarna skall hanteras och förhandlar bakom stängda dörrar.

De modiga och egensinniga riksledamöterna har försvunnit. Riksdagsledamöterna har i dag allt att vinna på att förbli anonyma. Enligt Hakelius är det viktiga att det inte är besvärliga för sina partier. Riksdagens uppgift har blivit att bekräfta resultatet.

Jag delar Hakelius uppfattning om att riksdagsledamöterna blivit marionetter. Enligt min egen uppfattning bidrar detta till demokratins urartning. Politikerna har skapat sina egna lagar. Det enda man utnyttjar riksdagen för är som en plattform för att behålla regeringsmakten.

I dag blir det därför allt vanligare att riksdagsledamöterna behåller sina gamla funktioner för partierna, samtidigt som de sitter i riksdagen. Ett bevis på detta är Ola Rask som både är socialdemokratisk riksdagsledamot och arbetar heltid som chef på partiets kursgård på Lidingö. På så vis kan han både kvittera ut dubbla löner, hålla sig med tjänstebil och få milersättning från riksdagen, under sina resor från Lidingö till Stockholm, utan att Ekobrottsmyndigheten reagerar genom att ens inleda förundersökning.

Marita Ulvskog är partisekreterare för socialdemokraterna. Men halva lönen, 46.400 kronor betalas av riksdagen. Marita Ulvskog får också dubbla löner trots att hon skolkar från två av tre voteringar och varken skriver motioner eller håller anföranden. Tidigare kulturministern Marita Ulvskog kan således kvittera ut 89.000 kronor i månaden, där skattebetalarna tvingas stå för cirka hälften av kostnaderna, utan att hon hinner uträtta något arbete i riksdagen.

Hur politikerna skor sig på systemet, visar inte minst hur statminister Göran Persson själv och hans hustru Anitra Steens försök att folkbokföra sig på sitt fritidsställe Torp, trots att de bägge arbetar och bor i Stockholm, där Göran Persson också har sin tjänstebostad.

En speciallag föreskriver att statsministern får bo gratis med sin fru i tjänstebostaden, om han har bostad på annat håll. Därmed avses inte  det nya fritidsjordbruk som han införskaffat tillsammans med sin hustru, där de nu försöker folkbokföra sig själv för att minska sin skatt.

Jag delar Johan Hakelius recept för vad som behövs att minska den politiska korruptionen och återställa maktbalansen inom politiken. Vi behöver är ett nytt valsystem. Ett system som gynnar självständiga, publika politiker med retorisk begåvning, som värnar om landets fortsatta ekonomiska utveckling. Inte anonyma partibyråkrater med tunghäfta, som bara värnar om sina egna ekonomiska förmåner och det egna partiets maktposition.