Det innebär i klartext att Sverige till skillnad mot de flesta andra kulturländer inte har några specifika krav vilka bevis som får åberopas i domstol. Dessa krav, som brukar benämnas som Daubert-standard, saknas i Sverige. Det är ett slags checklista för validering av bevis som måste tillämpas, för att domstolen skall kunna döma rättvist i både brottsmål och tvistemål.

I klartext betyder att Sverige inte får fullt genomslag för minoritets – och individualskyddet. Regler som måste tillämpas i enligthet med både EG-rätten och Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (Europakonventionen)

Det fulla genomslaget för minoritets- och individualskyddet skall gälla enligt 10:5 respektive 2:23 i regeringsformen. EG-domstolen har lagprövningsrätten enligt artikel 234 (art 177 Romfördraget) Amsterdamsfördraget och de nationella domstolarna har genom förfarandet med förhandsbesked skyldighet att åstadkomma genomslaget på nationell nivå oavsett om nationell lagstiftning saknas eller att nationell lagstiftning innehåller ofullständigheter eller avvikelser.

I Sverige fungerar inte den fria bevisprövningen eftersom vi inte längre har självständiga domstolar. Genom skapandet av Domstolsverket fungerar domstolarna i princip som en av regeringens underlydande myndigheter. Det gör att bevisprövningen i våra domstolar sker på ett ofullständigt sätt. Den fria bevisföringen kan missbrukas utan att någon reagerar.

Låt mig därför ge några exempel hur det kan gå till. I ett ärende som handlar om fallet Thomas Persson./. Svenska Handelsbanken AB m fl där tvist uppkommit genom tolkningen av ett avtal har domstolen hittills inte avtalet utifrån det ömsesidiga förhållandet mellan parterna. Självfallet måste domstolen granska både ömsesidigheten, och vad som står i avtalet på ett korrekt sätt, för att överhuvudtaget kunna döma i målet.

Redan innan ärendet har prövats av hovrätten har två domare jävat ut sig ordentligt i själva målet, genom att i tingsrätten ensidigt tillvarata bankens intressen. Den f d chefrådmannen Rolf Nöteberg har redan jävsförklarats, medan rådmannen Jan Huldt hann sluta på egen begäran innan han jävsförklarades.

Efter mer än 5 års förhandlingar i lägsta rättsinstans har hittills bara en mellandom kunnat avkunnas. Den innefattar inte hur den självklara tolkningen av detta avtal skall tillämpas. Målet visar att domstolen vare sig granskat eller förstått avtalslydelsen i det dokument som utgör de omständigheter som borde få avgöra målet.

I ett annat ärende som ännu inte varit föremål för rättslig prövning eftersom vare sig polis eller åklagare behagat engagera sig i fallet handlar om företagaren Börje Ramsbro. Hösten 1993 kom han i kontakt med en person som han erbjöd ett generöst delägarskap i det operativa dotterbolaget System 3 R International AB.

Vad som hände var att den person han erbjöd delägarskap, sedan gick bakom ryggen på honom för att lägga beslag på hela företaget. Han förde därför hemliga kontakter med företagets bankkontakter, vilket resulterade i en nedvärdering av hela företaget, och i en hemlig överenskommelse om att förvärva System 3 R International AB för 1 krona.

Utan att informera Ramsbro om den hemliga överenskommelsen med bankerna tvingades Ramsbro sedan under hot om konkurs underteckna ett avtal som gjorde att stölden kunde genomföras, och bolaget säljas vidare efter några år för mer än 300 miljoner kronor.

Det kanske mest kända fallet som tydligt visar att vare sig den fria bevisföringen och den fria bevisprövningen fungerar i Sverige är i tvisten mellan Nordea (gamla Nordbanken) och Erik Penser och hans bolag Yggdrasil. Enligt lagen om pantrealisation skall övervärdet på en pant återbetalas till en kund.

Bolaget Yggdrasil med flera av Pensers närstående bolag har fortfarande efter mer än 10 års processande i tingsrätt och hovrätt fått tillbaka övervärdet på aktierna i Nobelindustrier till ett värde av cirka 3 miljarder kronor.

Den grundläggande svenska uppfattningen tycks vara att lagstiftning grundad på ett parlamentariskt majoritetsstyre får åsidosätta eller i vart fall har tolkningsföreträde till författningsregler.

Detta uttrycks också i den sk uppenbarhetsrekvisitet i 11:14 regeringsformen (se även 3:2 om skadestånd vid myndighetsutövning.) Uppenbarhetsrekvisitet är inte tillämpligt på vare sig EG-rättens eller Europakonventionens rättighetskatalog, och borde därför inte tillämpas i Sverige.

Därför borde en författningsdomstol med full lagprövningsrätt snarast införas i Sverige. Uppenbarhetsrekvisitet enligt 11:14 § i regeringsformen är en styggelse som snarast borde tas bort. Samtidigt som skadeståndsansvar för banker och myndigheter och staten ökas så att fall som omfattar ren försummelse i rena bedömningsfrågor, inte som nu förutsätter att felbedömningarna ska vara uppenbara.

Därmed uppnås den försiktighet som är påkallad av författningsskäl vid upprättande av lagar och föreskrifter samt vid rättstillämpningen mot bakgrund av det grundläggande och alltid närvarande skyddet för enskilda personer och andra enskilda rättssubjekt inte är disponibelt för politiken.