Till Finansdepartementet uppgav Hans Dalborg bland annat, att pengarna behövdes för en nyemission i Nobelindustrier. Till kunderna uppgav han att banken behövde kapitaltillskott för att expandera verksamheten. De grova lögnerna medförde att svenska staten räddade den delstatliga banken. Det skedde på allmänheten och de skötsamma bankkundernas bekostnad. Med de vittgående ekonomiska konsekvenser för både allmänheten och många fastighetsägare och företagare, som jag hittills har skildrat i hundratals artiklar och i 3 böcker.

I stället för att upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs redan när krisbankerna hamnade i en obeståndssituation den 1 februari 1990, lade bankerna beslag på kundernas tillgångar. Redan den 23 augusti 1991 gjorde Nordea upp med sin största kund. Det skedde genom rättsstridigt tvång, och under yttre sken av en frivillig överenskommelse, tilltvinga sig kontrollen över Erik Pensers bolag Yggdrasil och ytterligare tre systerbolag. Därigenom tog man också kontrollen över aktierna i Nobelindustrier som sedan kunde säljas vidare med mycket god förtjänst.

Nordea presenterade sitt nyemissionsprospekt i november 1991. En nymission som skulle tillföra banken drygt 5 miljarder kronor. I april 1992, bara fem månader efter det att nyemissionsprospektet publicerats, var det erhållna kapitalet redan förbrukat. Nordea var fortfarande lika mycket på obestånd, som man var redan innan emissionen hunnit genomföras.

Inte ens vid Nordeas bolagsstämma den 1 april 1992, berörde Nordeas VD Hans Dalborg med ett ord den djupa kris som banken befunnit sig i sedan 1990, och som fick till följd att bankledningen den 21 april 1992 på nytt tvingades uppsöka Finansdepartementet och tigga till sig ytterligare pengar, för att klara den dagliga driften av banken.

Genom Nordeas lednings och dess styrelseledamöters agerande har således både bankens kunder och alla finansiella aktörer vilseletts under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, utan att det hittills lett till några rättsliga åtgärder mot bankens och styrelsens agerande, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt.

Eftersom den som genom sin ställning borde äga god kännedom om ett företag och av grov oaktsamhet bland allmänheten offentliggör eller eljest sprider vilseledande uppgifter ägnad att påverka bedömandet av ett företag i ekonomiskt hänseende som medför skada, gör sig skyldig till grova brott.

Mot den bakgrunden känns det minst sagt egendomligt att regeringen genom finansministern redan innan processerna mot bankerna tog ordentlig fart, uttalat sig i massmedia att vare sig bankerna, bankstödsnämnden eller finansministern anser att de krav som framförts mot bankerna är av den arten att man behöver ta någon hänsyn till dem vid beräkning av bankernas aktiekurs.

Både den borgerliga och socialdemokratiska regeringen, tillsammans med våra domstolar, anser uppenbarligen att i Sverige kan man tillåta bankerna, att både manipulera aktiemarknaden och råna bankernas kunder på alla tillgångar, utan att det skall behöva bli några rättsliga påföljder tala om.

Mer än tio år efter bankkrisen har ju regeringen blivit sannspådd. De flesta av alla de ekonomiska tvister som hittills förts mot bankerna i våra domstolar har från början varit helt utsiktslösa.

Trots alla grova brott som bankerna begått, och alla oskyldiga som drabbats.