I dag bryr sig vare sig domstolar, polis eller åklagare om att vidta åtgärder när äganderätten kränks. De som bestämt sig för att lägga beslag på annans egendom (fastigheter, företag, uppfinningar etc.) kan sätta sina planer i verket utan några större risker för några allvarliga ekonomiska, juridiska eller straffrättsliga påföljder.

När de drabbade försöker bjuda motstånd genom att kräva ersättning för förlorad egendom, utsätts vederbörande för allehanda rättsövergrepp. Det sker ofta med benäget bistånd från både advokater, jurister och domare, som ser mer till den egna karriären och plånboken än vad som står i lagboken, vilket även gör det svårt för den drabbade att hävda sin rätt i domstol.

Hur oskyldiga svenska entreprenörer och företagare drabbades under bankkrisen har jag redan berättat om i åtskilliga artiklar och i 3 böcker.

Men även uppfinnare, som genom hårt arbete skapat unika uppfinningar vilka revolutionerat utvecklingen och skapat nya marknader, oförskyllt råkar illa ut. Det fick uppfinnaren Lennart Danielsson erfara, när han lämnade ett licensavtal till börsföretaget Nibe AB, för tillverkningen av en helt ny typ av miljövänlig braskamin.

Efter bara några års royaltyutbetalningar tröttnade Nibe AB på att göra rätt för sig, och bröt ensidigt licensavtalet. Det skedde på enklast möjliga sätt. Man instruerade patentombudet att icke fortsätta betala in den årliga patentavgiften, vilken Nibe AB var skyldig att betala in i enlighet med licensavtalet.

Nibe AB informerade inte avtalspartnern och licensgivaren Lennart Danielsson utan agerade i ond tro, vilket resulterade att Danielsson dessutom förlorade sitt patent på den miljövänliga braskaminen.

Därefter slutade Nibe AB betala royalty med försvarsargumentet att det inte längre fanns något patent, men fortsatte ändå att tillverka braskaminer efter Lennart Danielssons uppfinning. I själva verket dödade Nibe AB patentet för att slippa att erlägga den avtalsreglerade royaltyn till Danielsson.

Genom det rättsstridiga förfarandet har Lennart Danielsson hittills förlorat tiotals miljoner i royaltyintäkter medan Nibe AB och dess aktieägare redan har tjänat hundratals miljoner på Danielssons unika förbränningsmetod.

Enligt licensavtalet skulle Nibe AB bära kostnaden för patenten medan Danielsson skulle ansvara för upprättandet av patenansökan via eget ombud. Ansökan om europeiskt patent inlämnades den 15 februari 1985 och patent tilldelades den 12 juli 1987. Som framgår av handlingarna är Lennart Danielsson noterad som såväl patenthavare som uppfinnare och icke Nibe AB.

Själv är Lennart Danielsson övertygad om att Nibe AB från början icke erlagt royalty enligt licensavtalets villkor och patentets skyddsomfång. I samband med kontakt med Nibe AB i slutet av 1993 fick Danielsson det chockerande beskedet att han inte längre hade något patent, varför han i framtiden inte skulle förvänta sig någon royalty alls från Nibe AB.

Lennart Danielsson får först i december 1993 kännedom om att Nibe helt enkelt struntat i att betala in patentavgiften. Först den 24 januari 1994 medger Nibes VD i ett brev till Danielsson att man ensidigt sagt upp licensavtalet. Uppsägningen har således skett utan föregående förhandlingar eller diskussioner om skadestånd för avtalsbrott.

Agerande har således skett med vissheten om att Lennart Danielsson för alltid förlorat sitt värdefulla patent, och att Nibe AB därigenom kan smita från alla royaltybetalningar som skulle ha skett fram till år 2004.

Mot den bakgrunden borde självfallet samhället agera genom att utmäta straff för den uppenbara stöld som skett av företaget Nibes ledning. Stölden har skett i ond tro, och bara för att ytterligare berika aktieägarna i företaget på Lennart Danielssons bekostnad.

Men precis som under Kreugerkraschen och under bankkrisen låter myndigheterna saken bero. De som stulit patentet och dessutom orsakat stor skada för en enskild uppfinnare kan tillgodogöra sig full förtjänst för sin stöld, utan att behöva räkna med några straffrättsliga påföljder.