I de flesta stora rättsprocesser i bankkrisens spår, som jag i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen studerat, gick domstolarna bankernas ärenden i stället för att följa gällande rättsregler. De många oskyldigt drabbade bankkunderna missgynnades i alla led. Någon likhet inför lagen existerade inte. Någon som helst rätt för domstolarna att diskriminera och särbehandla de många bankkunderna som orättfärdigt fick alla sina krediter indragna och tillgångar beslagtagna finns inte.

I stället gjorde domstolarna det lätt för krisbankerna, som i samband med de många processerna i domstol, (bara 2.000 mot Nordea i Stockholms tingsrätt när krisen var som värst) slapp att bevisa att säkerheterna hade försämrats. De flesta bankkunder som oskyldigt drabbades, har fortfarande inte fått någon som helst upprättelse.

Inte heller behövde bankerna realisera de beslagtagna tillgångarna genom ordentliga pantrealisationer, som lagen föreskriver.

De fall som jag tagit del av innebär en solklar kränkning av det enskilda ägandet, trots att äganderättsskyddet sedan länge gäller som svensk lag, så respekteras det fortfarande inte i våra domstolar. Man struntar helt enkelt i Europakonventionens grundläggande bestämmelser i Sverige. De vittnar många av de fall som skickas vidare till Europadomstolen, och där Sverige ofta förlorar i mål, där man tidigare gått makthavarnas ärenden.

Medan lagen är tydlig vilka bestämmelser som råder i samband med tvistemål mellan bank och kund (där det åligger banken att bevisa att säkerheterna har försämrats när man prövar uppsägning av krediter) och som fortfarande inte följs i Sverige, har Sverige också begåvats med en absurd skattelagstiftning som på många sätt missgynnar fria företagare.

Alla minns väl författaren Astrid Lindgren som för länge sedan råkade ut för att betala 102 procent i skatt på sitt arbete. Hon reagerade starkt mot skattemyndigheternas behandling av henne. I kvällstidningen Expressen skrev hon en arg artikel där hon myntade uttrycket ”Pomperipossa – effekten” som sedan dess förknippas med den konfiskatoriska svenska skattepolitiken som bara förvärras med åren.

Det senaste exemplet är Fredrik Grunewald, som tvingats betala närmare 4 miljoner i skatt på en inkomst på 400.000 kronor. Det vill säga 1.000 procent i skatt på sin inkomst.

Pomperipossa – effekten för Grunewalds vidkommande uppstod i samband med IT-boomen under hösten 1999. Grunewald ägde en del i ett onoterat IT – bolag som förvärvades av ett annat IT-bolag. Betalningen skedde med aktier i det större bolaget. Han fick inte avyttra aktierna under 3 år. Under tiden sjönk hans värde på aktierna.

När Fredrik Grunewald så småningom sålde aktierna fick han 400.000 i ersättning för aktier som tidigare var värde mycket mer. Men han tvingas ändå betala skatt för det högre värdet, vilket visar att det svenska skattesystemet inte längre fungerar.

Trots att denna form av beskattning på fiktiva inkomster på ett uppenbart sätt strider mot Europakonventionen, har ändå länsrätten gått på Skatteverkets linje. Målet är nu överklagat till Kammarrätten genom Skattebetalarnas chefjurist Elisabeth Sjödén.

Enligt Elisabeth Sjödén gäller den centrala frågan i detta mål beskattningstidpunkten. Enligt henne måste denna vara när den skattskyldige får betalningsförmåga, och inte vid bytestillfället. Nuvarande regler innebär att man kan bli beskattad nära 10 gånger om, bara för att maximera skatteintäkten.

Bankernas agerande mot sina kunder när de själva befinner sig i en krissituation, skatteverkets ogrundade ageranden mot företagare och domstolarnas rättsvidriga beslut i ekonomiska tvistemål hämmar naturligtvis tillväxten.

Så länge sådana osäkra förhållanden får råda där företagare när som helst kan angripas och negativt särbehandlas av både banker, och skattemyndigheter och vare sig våra domstolar eller våra politiker, reagerar på dessa uppenbara missförhållanden, är det inte så konstigt att den svenska företagsamheten fortsätter att utarmas.