Enligt Erik Åsbrink är denna kod ett uttryck för nödvändig förstärkt självreglering inom det svenska näringslivet. Vad företagarna behöver, som redan har så många luddiga lagar och förordningar att hålla reda på, och dessutom alla dessa lagars politiska förarbeten, som reglerar både bolagsordning och verksamheten inom företagen, är inga ytterligare koder.

Vad företagarna efterlyser är tydligare lagar och förordningar som är lätta att följa och förstå.

Skattemoralen bland landets entreprenörer och företagare har urholkats av en alltmer absurd skattelagstiftning. Det senaste exemplet är entreprenören Fredrik Grunewald som har tvingats betala 4 miljoner i skatt på en intäkt av 400.000 kronor. Därmed bryter Sverige mot en av de grundläggande förutsättningarna i en rättsstat, som säger att den enskilde individen måste skyddas från statliga rättsövergrepp. Det gäller även från en orättfärdig skattelagstiftning som uppenbarligen inte fungerar.

Kraven på ordning och reda och sunt förnuft, som Erik Åsbrink nu efterlyser bland landets mindre företagare, finns redan i den befintliga lagstiftningen. Att lägga på företagarna ytterligare en kod för bolagsstyrning med ökad öppenhet och genomlysning samt tydliga ansvarsgränser mellan olika beslutsfattare, är något som varje företagare själv måste kunna reglera internt, utan någon onödig inblandning från staten.

Vad som i stället borde bekymra den tidigare finansministern Erik Åsbrink är att över 500.000 jobb kommer att försvinna från Sverige de närmaste fem åren. Rapporten bygger på en enkät bland cirka 5.000 företag om planerna för de närmaste fem åren. På grund av den stora rättsosäkerhet som för närvarande råder i landet, och som tydligast kom i uttryck under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, planerar i dag vart femte företag att flytta hela eller delar av sina företag utomlands.

I politiska och fackliga kretsar sprider sig nu insikten om att Sverige, genom krisbankernas och regeringarnas agerande mot företagen under bankkrisen, har en massarbetslöshet på 1930-tals nivå. Ändå är recepten de gamla vanliga: Mer pengar till AMS och fler i utbildning, och ytterligare en uppförandekod, i stället för att satsa på de företagare som kan generera jobben.

Den socialdemokratiska regeringen verkar ha kapat alla förtöjningar till småföretagarna och allmänt sunt förnuft, när man låter några av de personer som var delaktiga i den största ekonomiska svindeln genom tiderna som jag redan hunnit redogöra för i 3 av mina böcker, som den svenska bankkrisen utgör, nu själva har fått i uppdrag att också börja detaljstyra företagens göranden och låtanden.

Symptomatisk för denna socialdemokratiska politik är att försöka vända upp och ner på begreppen. Det gör man genom att låta Erik Åsbrink som var en av de största aktörerna under bankkrisen i sin egenskap av styrelseordförande i den kraschade Första Sparbanken utreda andra, i stället för att själv bli utredd av en oberoende kommission, vilket är det som riksdagen redan har beslutat om.

Lika förkastligt är att till ny ordförande i det nyinrättade organet, Kollegiet, som ska övervaka den nya koden för bolagsordningen utse den tidigare VD:n i gamla Nordbanken och styrelseordförande Hans Dalborg i nya Nordea, som var en av de aktörer som både desinformerade regering och riksdag om Nordbankens verkliga kapitalbehov under bankkrisen, och felinformerade alla Nordbankens kunder om bankens verkliga obeståndssituation under bankkrisen.

Vad ägarna till företagen behöver, både i och utanför börsen är inte någon ny uppförandekod, som övervakas av bankerna och staten. Företagarna behöver är ett ökat rättsligt skydd mot bankerna och staten, så att inte samma historia som hände under bankkrisen kan hända på nytt, där bankerna utan något större motstånd ostraffat kunde tillägna sig många av sina kunders tillgångar, utan någon ordentlig pantrealisation som lagen föreskriver.