Det yttersta ansvaret för att entreprenörer, fastighetsägare och företagare inte försvarades av staten, när krisbankerna hade lånat ut för mycket pengar under den svenska bankkrisen, var den borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt (m) och Bo Lundgren (m).

Både den f d statsministern Carl Bildt och f d bankministern Bo Lundgren tog de bankrutta bankernas parti under krisen. De tillät uppsägningar av krediter och medgav plundring av alla företagare, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. När det i själva verket var det bankerna som var på obestånd, för att de hade lånat ut för mycket pengar, och inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990.

Fiffel och båg har alltid förekommit både inom politiken och det offentliga livet. Det enda som som skiftat rejält genom seklen har varit straffen för dem som blir tagna med fingrarna i syltburken, skriver författaren Herman Lindqvist i en artikel i Aftonbladet (AB, 27 mars 2005), apropå grova ekonomiska brott, där han redogör för hur ekonomiska brottslingar straffades förr i tiden. I dag är det brottsoffren som får lida.

Förr betraktades de som utfört grova ekonomiska brott som mycket grövre brottslingar än i dag. Det kunde det leda till halshuggning och stegling, det vill säga att den skyldiges kropp hackades i bitar och sattes upp på pålar. I dag är det vanligaste straffet att en fallskärm utlöses. Den skyldige tillåts mjuklanda. I en ny välförsörjd tillvaro. Ofta efter ett medialt framträdande i radio och TV, där han berättar om hur dåligt han mår.

Tidigare var det vanligt att fifflare som klarade sig undan med livet i behåll kunde skickas i landsflykt. Under 1600-talet kunde de bli sända till svenska Ingemansland, som då ansågs tillräckligt otrevligt och långt borta. Under 1700-talet hände de att misshagliga personer skickades till den svenska ön Saint Barthélemy i Västindien, skriver Lindqvist.

Många fifflare tvingades gå i frivillig landsflykt. Den mest kända var f d statsrådet, f d landshövdingen, f d universitetskanslern, f d lantmarskalken och alla andra viktiga akademier, greven Henning Hamilton, som efter ekonomiska oegentligheter plötsligt en dag 1881 hastigt lämnade Sverige, för att några år senare dö i sin frivilliga franska landsflykt. Det var den största svenska ekonomiska skandalen under 1800-talet.

Den svenska bankkrisen under 1900-talet 1987 – 1993 måste betraktas som Sveriges största ekonomiska skandal genom tiderna. I denna rättsskandal har hittills ingen av de skyldiga inom bankvärlden blivit straffad. Vilka de skyldiga är, har jag utförligt beskrivit i mina tre böcker: ”Från bankkris till börskris”,” Från folkhem till fattigstuga” och ”Nollkoll” (Bankrättsföreningen, 2003, 2004 och 2005)

Trots att riksdagen redan beslutat om att en oberoende kommission skall utreda denna praktskandal, där både den socialdemokratiska och borgerliga regeringen varit inblandade, har fortfarande ingen utredning kommit till stånd.

I vår tid, när miljarder kronor trollas bort i Sverige i osannolika ekonomiska transaktioner av bank- och försäkringsdirektörer och politiker, sker inga andra straffrättsliga åtgärder än att de skyldiga i skiljs från sina uppdrag, och blir befordrade till andra lika viktiga uppdrag.

Vare sig polis eller åklagare utreder fallen som i de värsta fallen. Förekommer det interna utredningar, leder de i bästa fall till att man bara minskar de redan hutlösa avgångsvederlagen med några miljoner, för att visa kraftfullhet och statuera exempel.

I sin artikel i Aftonbladet berättar Herman Lindqvist också hur det gick för de fifflande bankdirektörernas kollega Johan Pamstruch på 1600 –talet. Han var grundaren av Sveriges första bank, Stockholms Banco 1657. I likhet med Nordbanken under den svenska bankkrisen, lånade han ut mer pengar än han hade fått in.

De första åren gick det bra, men så kom en ekonomisk kris och kunderna ville få tillbaka sina pengar. Då fanns de inga pengar kvar. Han kom då på att ge ut vad som kan kallas Europas första banksedlar. Han lät trycka sedlar där det stod att innehavaren hade rätt att inlösa ovanstående summa i kopparmynt, så snart banken hade fått in alla utestående lån.

I likhet med delstatliga Nordbanken och de privata bankerna under bankkrisen, hade han ägnat sig åt vårdslös kreditgivning. Palmstruch tryckte ändå långt fler sedlar än vad han någonsin skulle kunna lösa in. Banken gick i konkurs. Palmstruch greps och dömdes till döden. Han blev benådad i sista stund och frigavs efter något år, men var då så svårt sjuk och nedbruten, varför han avled strax efteråt.

Historien får mig att genast tänka på hur det gick till när Nordbanken var på obestånd och den dåvarande VD:n i Nordbanken Hans Dalborg, efter det att han desinformerat både aktieägare, bankkunderna, riksdag och regering om bankens verkliga obeståndssituation, begärde in drygt 5 miljarder i nyemission, för att kunna expandera verksamheten ytterligare.

Som belöning för att han inte uppfyllt sitt yttersta ansvar som verkställande direktör i banken, genom att genast upprätta kontrollbalansräkning och försätta banken i konkurs, redan när han tillträdde som ny VD 1991, fick Dalborg efter den misslyckade nyemissionen genast ett obegränsat antal miljarder av staten för att restaurera den konkursmässiga banken. Och göra det på de skötsamma bankkundernas bekostnad.

Hans Dalborg fick sedan i likhet med många andra välkända fifflare som jag beskrivit i mina böcker, bostad på strandvägen i Stockholm. Han blev sedan styrelseordförande i Nordea, som man döpte om banken till, när man inte längre kunde behålla det skamfläckade namnet. Dessutom fick han som ytterligare belöning och som grädde på moset, bli både ordförande för Uppsala Universitet och ordförande för Kungliga Operan i Stockholm.