Resultatet ser vi i dag. Många av de stora företagen har redan flytt Sverige eller sålts till utlandet. De små företagen börjar nu också lämna landet. I stället för att vidta åtgärder genom att försvara de företagare som orättfärdigt drabbades, och straffa involverade banker, politiker och giriga kapitalister för vad de ställde till med under krisen, har man fortfarande inte gjort någonting.

Overksamheten hos dagens politiker beror på missräknad lojalitet när man både försöker släta över genom att skydda de kapitalister, bankmän och politiker och de egna politiska partierna, som begick de grövsta brotten mot företagen under krisen. I stället låter man tystnaden råda. Trots att riksdagen redan beordrat regeringen att tillsätta en oberoende utredning för att skapa klarhet i vad det var som hände.

Resultatet har heller inte låtit vänta på sig. Arbetslösheten ökar stadigt, samtidigt som företagsamheten minskar drastiskt. Både antalet sjukskrivningarna och förtidspensionerade fortsätter att öka dramatiskt.

Ilskan hos de företagare som orättfärdigt drabbades går inte att ta miste på. Allmänheten som också drabbades direkt av krisen genom statens ökade skuldbörda, har resulterat både ökad fastighetsskatt och inkomstskatt. Ändå fortsätter politiker från höger till vänster att hålla tyst om vad det var som hände. Både moderaterna och socialdemokraterna som var djupt involverade i krisen, försöker förhindra att nödvändig information når fram.

Det är något grundläggande fel i ett samhälle när inte domstolarna straffar dem som begår grova ekonomiska brott. I ännu högre grad, när många medlemmar hur samhällets högsta politiska och ekonomiska hierarki, är inblandade. Poängen med att driva företag är att det skapar egenmakt och trygghet. När man äger något så vårdar man det och tar ett ökat ansvar.

Motsatsförhållandet inträder när allt det man skapat på ett abrupt och olagligt sätt tas ifrån en.

Även tendensen att ta från enskilda personer har ökat i takt med att ekonomin försämrats. I dag är det vanligt folk som drabbas av politikernas desperata åtgärder. Den snabbt minskade företagsamheten gör att skattebördan blir ännu större, för världens redan mest beskattade folk.

De som fortfarande har tillgång till fast egendom eller råkar bo i fel kommun drabbas hårdast. I dag fungerar taxeringsbeskedet för många som ett besked om vräkning. Regeringen lägger allt större skattebörda på de som lyckats bygga eller köpa eget hem eller skaffa en bostadsrätt.

Inkomstutjämningen gör också att pengar tas från skötsamma kommuner, för att sedan slussas vidare till de misskötta och slösaktiga kommunerna.

Fastighetsskatten drabbar egnahemsägare precis som krisbankerna drabbade företagarna under bankkrisen. Ju mer man höll efter och bättrade på sitt företag, desto större risk var det att krisbankerna skulle lägga beslag på just det företaget under krisen. Många företagare blev plundrade in på bara kroppen. Ju mer man håller efter och bättrar på sin egen fastighet, desto mer stiger skatten.

Bostadsrättsinnehavare drabbas värst. I dag har vi en av fördubblad skatt på bostadsrätter. Bostadsrättsföreningar betalar både fastighets – och inkomstskatt, vilket gör att de beskattas hårdare än andra upplåtelseformer. Politikerna känner till orättvisan, men ingen orkar ta tag i den säger Ulrika Francke, VD för Sveriges Bostadsrättscentrum, SBC.

Bankkunderna, har genom den ideella organisationen Bankrättsföreningen, protesterat i över 10 års tid för den omilda behandling vi blev utsatta för under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 har ännu inte fått gehör för våra krav. 60.000 skötsamma företag försvann under krisen. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Den svenska statsskulden ökade med dramatiska tusen miljarder kronor.

I dag protesterar bostadsrättsföreningar över hela landet över den orättvisa beskattningen.

I över tio års tid har bostadsrättsorganisationerna SBC, HSB och Riksbyggen förgäves protesterat mot dubbelbeskattning av bostadsrätter. – Vi har uppvaktat den ena ansvariga efter den andra säger Ulrika Francke. Tidigare har vi träffat de förra ministrarna Lars – Erik Lövdén och Bosse Ringholm. Men utan resultat.

Några resultat har inte heller Bankrättsföreningen uppnått 10 år efter bankkrisen. Hela styrelsen i Bankrättsföreningen, som under denna period processat i domstol mot bankerna, har till slut kunnat träffa ekonomiska uppgörelser i godo med våra motparter.

Men någon riktig ekonomisk ersättning för den olagliga plundringen, har alla vi som blivit rånade av bankerna och lurade av politikerna, har vi fortfarande inte fått.