Annars är jag inte van att DN brukar reagera i de stora frågorna. I de flesta riktigt stora ekonomiska rättsskandaler (som Kreugerkraschen 1932 och den svenska bankkrisen 1987 – 1993) har DN ensidigt gått makthavarnas ärenden. Det gör tidningen också genom att bara låta de politiska makthavarna och deras många ”spökskrivare”, komma till tals på DN:s debatt. Debattsidan har under Mats Bergstands alltför långa ledning, börjar kännas allt mer intetsägande och tröttsam.

Dagens Nyheter har till och med skrotat läsarnas lite längre reaktioner på de insända inläggen på DN Debatt, där jag själv gärna deltog, när det begav sig. Numera handlar det inte längre om dialog på DN Debatt. Tidningen låter de gamla makthavarna i långsamma monologer, få mala på under DN Debatt i känt mönster.

Om det nu kan vara någon tröst för DN:s trötte debattredaktör Bergstrand måste jag erkänna att det gör man även på Aftonbladets (AB:s), Expressens och Svenska Dagbladets (SvD:s) debattsidor. Men under Lotta Grönings och Johan Hakelius ledning börjar nu Aftonbladets debattsida piggna till och få liv igen.

Svenska Dagbladet har nyligen gjort en stor undersökning, om det som jag redan visste, vilka det är som skriver under debattsidan Brännpunkt, och nu vill tidningen äntligen försöka införa förändringar, om vilka som borde få yttra sig. I AB får läsarna numera komma till tals i mycket större utsträckning än i andra tidningar, vilket också förklarar en del av AB:s fenomenala upplageframgångar.

Poängen med Läsarnas val på Aftonbladets debattsida är att det är läsarna och inte längre makthavarna, som får bestämma vad debatten skall handla om. Läsarna lämnar förslag på ämnen och debattörer och röstar även fram vinnaren bland de insända förslagen. De makthavare som inte antar utmaningen sätts i Aftonbladets debatts skamvrå, med dumstrut på huvudet.

I det politiskt genomkorrumperade och socialistiska Sverige räcker det inte med att bara uttrycka en åsikt. Vi måste agera rättsligt också för att få till stånd politiska nödvändiga och rättsliga förändringar. I dag har både Bankrättsföreningens webbmaster Börje Ramsbro och jag själv haft uppe mål i såväl Högsta domstolen som Regeringsrätten. Mål som vi till sist vunnit, som gäller politiskt viktiga frågor, som yttrandefrihet och grov politisk korruption.

När det gäller frågan om yttrandefrihet reagerade både Datainspektionen och åklagaren mot Bankrättsföreningens hemsida. Vi är för frispråkiga när vi berättar den obekväma sanningen, om vad som hände under den svenska bankkrisen. Det politiska etablissemanget anser att den lilla ideella föreningen, där jag varit styrelseordförande sedan starten och Börje Ramsbro medverkar i både i styrelsen och som webbmaster sedan 1996, inte hade rätt att fortsätta att sprida vårt uppmärksammade budskap på www.bankrattsforeningen.org.se där vi envist fortsätter att avslöja vilka som var skurkarna under krisen.

Föreningens webbmaster Börje Ramsbro som försvarades med den äran i rätten av advokaten Percy Bratt, förlorade först målet i både tingsrätt och hovrätt, innan han slutligen vann i den viktiga frågan om vår yttrandefrihet i Högsta domstolen (HD). Sedan dess har det varit största möjliga tystnad om både yttrandefriheten i Sverige och vad som sägs på vår hemsida, där vi fortsätter att vara lika öppenhjärtliga.

Det andra ärendet, som jag själv varit involverad i handlar om kommunal upphandling. I min egenskap av skribent, ibland annat finansrättsliga frågor har jag och mina företag, vid flera tillfällen deltagit i kommunala upphandlingar.

Vid ett sådant tillfälle vann jag upphandlingen. Jag fick förmånen att skriva om och informera om de katastrofala konsekvenserna av utjämningsskatten för Täby kommuns vidkommande. Uppdragsgivare var Henrik Westman (m) som var kommunens ordförande, innan han gick vidare för att bli riksdagsman.

När sedan Stockholms stad skulle informera om samma sak, var jag med i upphandlingen och erbjöd det lägsta priset, men fick ändå inte jobbet. Det gick till ett annat företag, trots deras högre pris. Jag klagade på beslutet med hjälp av advokaten Per Cronhult. Först förlorade jag först i länsrätten och sedan även i kammarrätten. Den gången brydde aldrig Regeringsrätten sig om att pröva ärendet.

När sedan Nyköpings kommun – till följd av flygbolaget Ryan Airs utvidgade flygverksamhet vid Skavsta flygplats beslutade att kommunen skulle göra en större satsning på att marknadsföra Nyköping, främst i turistiskt syfte, var jag självfallet intresserad att att hjälpa till med detta.

Men det var inte de korrumperade politikerna (s) i Nyköpings kommun, som gav pengarna i handen till flygbolaget Ryan Air, utan någon upphandling alls. Därför anser jag att det är både märkligt och rättsvidrigt att kommunen utan att ha genomfört någon upphandling eller tagit del av något anbud, anser sig kunna bedöma att det framstår som osannolikt att vare sig mitt eget eller något annat nationellt företag inom reklambranschen, skulle kunna bli antagen som leverantör. Politikerna i Nyköping kan ju inte veta vad vare sig jag själv, eller vad någon av mina duktiga yrkeskollegor, skulle kunna åstadkomma i dessa sammanhang.

Självfallet inser jag att det finns det många andra duktiga leverantörer, som jag då borde få konkurrera med, genom att först lämna anbud och förslag. Därför klagade jag på beslutet med advokaten Per Cronhults hjälp. Nu anser äntligen både länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt att jag från början haft rätt i sak, vilket jag även hade när det gäller upphandlingen i Stockholms Stad.

Den fråga som nu måste besvaras snarast och offentligt är vad politikerna i Nyköpings kommun nu tänker göra sedan man förlorat målet i alla rättsinstanser, när man redan ingått avtal med flygbolaget Ryanair om marknadsföring, och betalat ut alla pengarna till ingen nytta.

Avtalet som rätten nu har underkänt innebär ju att politikerna slängt mer än 50 miljoner i sjön, när man skänkt 50 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till Ryan Air, som säkert inte frivilligt kommer att betala tillbaka pengarna, när kommunen nu tvingas köpa upp samma tjänster på nytt.