[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Big bad bank (Stora stygga banken) Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 7 april 2005 Redan den 1 februari 1990 var gamla Nordbanken på obestånd när banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Men i stället för att informera både staten och övriga ägare om bankens obeståndssituation, låtsades man som om ingenting hade hänt. Resultatet vet alla i dag. Allmänheten och bankkunderna drabbades mycket hårt av att Nordbanken vilseledde sina kunder. Ändå höll den nye VD:n Hans Dalborg tyst när han tillträdde som ny VD i banken 1991. Han lät vare sig upprätta kontrollbalansräkning eller försätta banken i konkurs, trots att han visste att allting inte stod rätt till i banken, redan när han tillträdde som ny verkställande direktör. Redan under hösten 1991 tvingades därför staten som huvudägare till Nordbanken gå in och garantera en nymission på 5,2 miljarder kronor. I denna emission tecknade staten aktier för 4,2 miljarder kronor och ägde därefter 77 procent av aktierna. Men pengarna räckte inte långt. Redan ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992 blev man tvungen att fylla på kassan igen. Riksdagen bemyndigade då regeringen att, inom en ram på 20 miljarder omstrukturera banken. Därefter tvingades staten också att köpa ut de övriga aktieägarna, som Hans Dalborg hade lurat i samband med nyemissionen, på totalt 2 miljarder kronor. Men de 20 miljarderna räckte inte heller till. Banken fick därför i november 1992 ett aktieägartillskott på 10 miljarder kronor för att öka reserveringarna eftersom Nordbankens tidigare bokslut inte överensstämde med verkligheten. Det var därför som Nordbanken delades upp, så att merparten av de kunder som inte längre passade in i Nordbankens ”portfölj” skulle kunna likvideras lättare, i ett av Nordbanken helägt dotterbolag; Securum. Därmed kunde banken fortsätta sin verksamhet, utan att längre behöva bekymra sig om sin kapitaltäckningsgrad. På ett enkelt sätt slapp banken att begära sig själv i konkurs. Allmänheten och bankens kunder fick betala hela kalaset. I januari 1993 förvärvade staten aktierna i Securum för 1 miljard av Nordbanken. Till Securum fördes krediter och andra tillgångar som i Nordbanken bokförts till 67 miljarder kronor. Securum tog över kundernas tillgångar för 50 miljarder kronor. Köpet finansierades genom att staten i januari 1993 kapitaliserade Securum med 23 miljarder kronor samtidigt som Nordbanken lånade ut 27 miljarder kronor till förmånliga villkor varav 10 miljarder kronor var garanterat av staten. Dessutom lämnade Nordbanken ytterligare 5 miljarder i kreditfaciliteter. De sammanlagda direkt olagliga stödinsatserna till Nordbanken och Securum har således uppgått till 51,2 miljarder kronor, varav utbetalningar skett med 40,2 miljarder kronor. Sedan vet alla vad som skedde. Skötsamma fastighetsägare och företagare som först fått sina krediter indragna av Nordbanken, blev sedan plundrade av Securum. I de flesta rättegångar som jag tagit del av slapp banken t o m att bevisa att säkerheterna hade försämrats. Banken bröt mot lagen. Polis, åklagare och svenska domstolar lät det ske utan att ingripa. Med en sådan statlig rekonstruktion som godkändes av den förre statsministern Carl Bildt (m) och den förre bankministern Bo Lundgren (m) skulle vilket företag som helst överleva, och kunna expandera sig hur sin situation, hur dåliga affärer som man än gjort tidigare. Att regeringen samtidigt gjorde sig skylig till olaga företagsstöd var inget som tycktes bekymra de bägge borgerliga ministrarna Bildt och Lundgren. Behandlingen av bankkunderna under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 var avskyvärd. Ändå har fortfarande ingen bankdirektör eller politiker behövts ställas till svars för vad de ställde till med. Tvärtom så fick bankdirektörerna bonus ju snabbare de kunde likvidera sina kunder. Därför följde de andra bankerna efter Nordbankens dåliga exempel, och gjorde snabbt slag i saken, på samma sätt som statliga Nordbanken, mot de kunder som man av någon anledning ville bli av med. Först 10 år efter bankkrisen säger den nye finansmarknadsministen Sven –Erik Österberg den 6 april 2005, som hittills inte yttrat ett ord om den största bankskandalen i Sveriges historia. Däremot har han yttrat sig om Skandia. ”att det hade varit intressant att få frågan om Lars Ramqvist ansvar prövat rättsligt i den s k Skandia – affären” där moderbolaget Skandia lurat spararna i livbolaget på mycket stora belopp, och där Lars Ramqvist var med och godkände att man tog bort taket på den utbetalade bonusen i American Skandia. Min fråga till både polis och åklagare är varför man fortfarande inte agerat rättsligt för det som skedde under bankkrisen ? I dag vet ju alla genom mina 3 böcker i ämnet, hur bankerna skodde sig på sina kunders bekostnad. Kostnaden för några av de bankdirektörer som man valde att göra upp i godo med var ju i paritet med vad Lars Ramqivst nu får betala i skadestånd när han ”bara” behöver återbetala sitt styrelsearvode på dryga 2 miljoner kronor. Skadan för landet blev ju så mycket större än i något annat land som hade bankkris vid samma tidpunkt som Sverige. Som jag tidigare berättat om i min bok: Från bankkris till börskris (2003) var den svenska bankkrisen den svåraste kris som någonsin drabbat Sverige. Bankkrisen har fått stora ekonomiska påföljder, som hela svenska folket nu får vara med och betala tillbaka. På grund av krisen ökade statskulden med astronomiska tusen miljarder, plus ränta. 60.000 livskraftiga företag försvann. 400.000 människor kastades ut i arbetslöshet. Stora stygga Nordbanken som innehar svenska rekordet i företagsstöd har däremot bytt bort sitt skamfilade namn. Banken kallar sig numera för Nordea. Statens och kunderna pengar har räckt med råge. För överskottet har Nordea kunnat köpa både postgirot och konkurrerande banker i övriga norden. I dag är Nordea Sveriges största företag. Mats Lönnerblad Ordförande i Bankrättsföreningen Skribent i finansrätt |
Bankrättsföreningen |
Hemsida |