Många av de skötsamma entreprenörer och företagare som fick alla sina krediter uppsagda och tillgångar olagligt beslagtagna av krisbankerna under bankkrisen, har nu processat färdigt, efter mer än ett decenniums slagsmål i domstol. I de flesta mål jag i egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen tagit del av, har bankkunderna förlorat i alla rättsinstanser, trots att de haft rätt i sak.

Min uppfattning är att det måste räknas som ren stöld från samhället att lägga beslag på företagskundernas egendomar och tillgångar, för att via krisbankernas olika ”skräpbolag” sälja dessa vidare, utan någon egentlig pantrealisation, som lagen föreskriver.

En av de värst drabbade är finansmannen Erik Penser som fick alla sina tillgångar beslagtagna och vidaresålda, utan att få igen mervärdet av aktierna i Nobelindustrier till ett värde av mer än 3 miljarder kronor. Nobelaktierna utgjorde en stor del av övervärdet i bolaget Yggdrasils tillgångar. Trots överklagande i domstol av tingsrättens dom, till både Svea hovrätt och Högsta domstolen, kunde till slut den dåvarande statliga bankens skräpbolag Securum behålla hela vinsten på de försålda aktierna.

Nobels värde och därmed värdet av panten Nobelaktierna var under 1991 – före Nordeas (gamla Nordbankens) övertagande – var bedömt av världsledande investmentbanker och av Nordea själv. Samtliga dessa värderingar visade att panten hade ett värde vida överstigande låneskulden. Det visar också priset när panten som Nordea vägrade att lämna ifrån sig, sedan såldes till den holländska industrikoncernen Akzo för mer än 5 miljarder kronor kontant, eller 111 kronor per aktie.

Nordeas agerade mot Yggdrasil var detsamma som man hade mot de flesta bankkunder man ville bli av med. Nordea övertog Yggdrasils pantsatta Nobelaktier den 20 september och 13 december 1991 till sig själv, utan förhandlingar, utan särskild värdering och utan offentlig auktion eller motsvarande. Den 19 december, dagen före det första övertagandet, hade pantlösen begärts av Erik Penser, med vägrats av Nordea.

För att riktigt röra till processen i domstol som följde på det tvivelaktiga beslaget, försökte Nordea föra in ny bevisning i målet sedan huvudförhandlingen påbörjats i tingsrätten vilket kostade Yggdrasil mycket pengar. Totalt har kostnaden som Yggdrasil hittills tvingats betala kostat bolaget cirka 100 miljoner kronor, utan att ärendet prövats på ett korrekt sätt i någon svensk rättsinstans.

I hovrätten prövade man Yggdrasils grunder mot Nordeas invändningar. Det framgår däremot inte att man också prövat Nordeas invändningar mot de skriftliga bevis och vittnesmål som Yggdrasil framfört.. Detta kan, utöver målets komplexitet, förklara varför så många sakuppgifter i domen som jag har granskat är helt felaktiga.

Nordea har felaktigt hävdar att Pensersfären, däribland Nobel och Yggdrasil, var i så djup finansiell kris i augusti 1991 att Nordea såg sig tvungen att överta pantsatta tillgångar mot att skulderna avskrevs. Utan att ifrågasätta att så var fallet, har hovrättens bevisprövning skett utifrån detta felaktiga påstående. I stället var det så att Nordea var på obestånd redan den 1 februari 1990 när banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Nordea har med i stort sett obegränsade resurser kunna driva processerna med alla bolag som drabbats. Förutom att processa mot kunderna har krisbankerna också spridit falska rykten till olika nyckelpersoner i domstolarna, om det flesta av de bolag man processat mot. I de flesta fall som jag tagit del av har det i likhet med Penserrättegången varit skådeprocesser där bankerna, som haft bevisbördan i rätten, sluppit bevisa att säkerheterna hade försämrats för sina kunder.

Genom att låna ut för mycket pengar tog krisbankerna Sverige in i den djupaste finansiella kris som Sverige någonsin har upplevt. Regeringarna under denna period, har bestämt att låta bankerna gå fria. Det sker genom att låta allmänheten och bankkunderna betala för Sveriges genom tidernas största ekonomiska kris. För att detta skall kunna ske, har domstolarna under Görans Perssons nio år vid makten slutgiltigt förvandlats till regeringens underlydande myndigheter.

Numera gör svenska domstolarna gör som regeringen vill. Det sker bland annat genom att strunta i befintlig lagstiftning, när det gäller tvister mellan bank och kund.