Onsdagen den 27 april 2005 sändes ett program om Statsminister Göran Persson i TV 4. Rubriken var: ”Göran Persson – 3325 dagar av makt”. Det var ingen vacker bild som växte fram om den socialdemokratiska statsministern, om hur han förvaltat sin makt.
Fram träder en person som värnar den egna makten framför Sveriges framtida välfärd.

Göran Persson framstår alltmer som en populist som försöker spela på främlingsfientliga strängar. Det visade han tydligt när han varnar för ”social turism” i samband med EU:s östutvidgning. När det gäller Sveriges företagsamhet har han hittills inte vidtagit en enda politisk åtgärd för att skapa bättre förutsättningar för framtidens svenska företagsamhet.

Under Perssons många år vid rodret har det funnits ett betydande glapp mellan retorik och praktik. Det gäller både arbetslösheten och Sveriges integration i EU. Men framför allt har han visat det i regeringens förhållande till företagandet. Persson säger sig vilja förespråka tillväxt, men handlar tvärtemot.

Det visade han tydligast sitt arbete i Bankstödsnämnden, under den självförvållade svenska bankkrisen, tillsammans generaldirektören Stefan Ingves och vice statsministern, framlidne Odd Engström. Besluten som togs i regeringen och nämnden under denna period skapade en politisk thriller som skakade om hela det svenska samhället i grunden.

Göran Persson var med och godkände de lagstridiga åtgärderna som den borgerliga regeringen under statsminister Carl Bildt (m) och bankminister Bo Lundgren (m) var med och bestämde om. Besluten innefattade den rättsvidriga nervärderingen av hela Sveriges fastighetsbestånd, uppsägningen av friska företag, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj” och plundring av entreprenörer och företagare i en omfattning som aldrig tidigare skett. Åtgärderna fick Sverige att närma sig konkursens brant.

Det arbete som bedrevs först i Finansdepartementet och sedan i Bankstödsnämnden, bestod också i att skapa olika stödpaket för de misskötta bankerna. En annan dominerande del av verksamheten kom att bestå i att sköta ägarfrågor som följde av bankkrishanteringen. När Bankstödsnämnden startade sin verksamhet den 1 maj 1993 överfördes aktierna i Nordea (gamla Nordbanken) Gota Bank och Securum som tidigare förvaltats av andra myndigheter till Bankstödsnämnden.

Göran Persson var således med i den rättsvidriga hanteringen som bestod i att föra över friska företag som orättfärdigt fått alla sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna till det statliga ”skräpkreditföretaget Securum.

Bankstödsnämnden tog således en aktiv ägarroll i de ägda bolagen, trots att staten redan visat sig vara någon lämplig ägare till det förlusttyngda Nordea som tilläts driva verksamhet trots att banken var skyldig att begära sig själv i konkurs redan den 1 februari 1990, när banken inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Enligt en ledarartikel i Dagens Nyheter (DN den 30 april, 2005) av Anders Isaksson har den statsbärande socialdemokratiska ledningen under Göran Perssons styre förblivit så fastklistrad vid sitt egenintresse av rollen som trygghetens garant och det höga skattetryckets fanbärare att den aldrig velat inse att en stark kapitalism är själva förutsättning för en stark offentlig ekonomi.

Problemets kärna ligger nog i att den gamla socialdemokratiska ideologin spelat ut sin roll. Socialdemokraterna tolererar storföretagen, men fortsätter att hata kapitalister. Det är denna ideologi som inte längre går ihop. Skall Sverige fortsätta att kunna bygga ett starkt näringsliv måste Populistiska Persson, så länge han fortfarande har makten, värna om både företagen och kapitalisterna.