Att hantera den svenska statsskulden är ett Sisofysarbete. Enligt grekisk mytologi var Korints grundare Sisofys den förste, som tilldelades denne hopplösa arbetsuppgift. Det skedde som straff för att han lurat dödsguden i Hades. När han sedan blev kallad till dödsriket måste han ständigt rulla en stor sten upp till toppen av ett högt berg, varifrån stenen genast rullade ner igen. Därav kommer ordet Sisofysarbete, som illustrerar, fåfäng och ändlös möda.

I modern svensk tid är det den förre bankministern och den f d moderate partiledaren som har tilldelats detta arbete. Han slutade som riksdagsledamot den sista september 2004, efter 29 år i riksdagen. Redan den 1 oktober 2004 sitt nya jobb som chef för Riksgäldskontoret (National Debt Office)

Myndigheten lyder under under finansdepartementet. Riksgälden har till uppdrag att förvalta den svenska statsskulden. Bo Lundgren är onekligen rätt man på rätt plats. Under den svenska bankkrisen var det han som såg till att 60.000 företagare fick sina krediter uppsagda i onödan, och 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Vad han ställde till med under krisen, gjorde att hela Sverige höll på att gå i statskonkurs.

Under Bo Lundgrens ledning fick krisbankerna fria händer att säga upp krediter för alla bolag som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”

Landet har fortfarande inte repat sig. Förutom statsskulden som i april 2005, var upp på cirka 140.000 kronor per invånare, dignar svensken av en dold skuldbörda på närmare 30.000 kronor per person – den offentliga sektorns pensionsskuld. För att kunna betala ränta på statsskulden har politikerna hittills plundrat Sveriges pensionärer på 258 miljarder kronor, som tagits direkt ur pensionärernas egen pensionskassa.

Sedan bankkrisen har Sverige inte lyckats amortera ett öre på sin stora statsskuld som hela tiden ökar. Svenskarna jobbar mindre och mindre. 2004 var antalet arbetande timmar per vuxen lägre än under bottenåret 1993.

Läget på arbetsmarknaden är nu värre än när det var som allra värst under bankkrisen 1987 – 1993. Den framtida utvecklingen ser ännu dystrare ut eftersom de stora företagen sålts till utlandet och många av de mindre företagen försvunnit, genom Bo Lundgrens omilda hantering av företagen under bankkrisen.

Det är visserligen regeringens sak att se till att statsskulden minskar. Men Göran Perssons straff att ge Bo Lundgren uppgiften att förvalta statsskulden ser jag som ett mycket passande Sisofysarbete för en person, som tillsammans med den avsuttne Statsministern Carl Bildt, bär det största ansvaret för att hela Sverige numera går på kryckor.

Nu måste Sverige agera för att behålla industrin. Och det är bråttom. Om Sverige inte börjar slå vakt om företagen, och ersätta alla de företagare som ofrivilligt drabbades av bankernas påhopp under bankkrisen kommer landet att utarmas ytterligare, vilket får ödesdigra konsekvenser för hela välfärdsekonomin.

Första steget måste därför vara att genomföra den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om för mer än ett år sedan, genom att ta reda på vad som hände med företagen under bankkrisen. Denna utredning har Bo Lundgren redan tillstyrkt. Men han ändrade sig när han såg konsekvenserna för egen del av en sådan utredning.

Som ordförande i Bankrättsföreningen är jag själv part i målet. Men genom att läsa igenom ”rapport om revisorsenkäten” (1992) som genomfördes av SAF:s dåvarande chefekonom Jan Herin tillsammans med Thomas Backteman kan allmänheten få en bra bild av vad som hände.

I rapporten framgår att långsiktigt lönsamma företag slogs ut alldeles i onödan, när företagen med Bo Lundgrens godkännande hamnade i en ofrivillig obeståndssituation, bara för att rädda de bankrutta bankerna undan konkurs.

Så länge ingen bryr sig om att kompensera de företag som alldeles ofrivilligt drabbades av bankkrisen måste arbetet att administrera Sveriges genom tidernas största statskuld vara ett kännbart straff och en ändlös och hopplös gärning, som i alla fall drabbat rätt person. Därför hoppas jag att både Carl Bildt och Bo Lundgren äntligen vill erkänna sin stora skuld, så att Sverige kan gå vidare och på nytt kan få fart på företagsamheten i landet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen