Jag har sedan även hunnit redogöra för det mesta vad som hände under krisen i mina böcker:  Från bankkris till börskris, 2003, Från folkhem till fattigstuga, 2004 och Nollkoll, 2005 där jag mer i detalj redovisar bankkrisens ofattbara ekonomiska konsekvenser för både entreprenörer, fastighetsägare och företagare, för skattebetalarna och för Sverige som land.

Orsaken till varför den nuvarande socialdemokratiska regeringen hellre låter landet gå under i ekonomisk misär än att erkänna vad som hände, är nog att regeringen fortfarande vägrar att ta det ekonomiska och juridiska ansvaret för vad den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av statsminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren (1991 – 1994) ställde till med.

Socialdemokraterna var ju med och godkände att krisbankerna kunde säga upp krediterna och plundra alla företagare som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. Och att skapa statliga ”avrättningscentraler” som statliga Securum och Retriva för att lättare bli av med de bolag som man ville likvidera, utan några ordentliga pantrealisationer som lagen föreskriver.

Vad som senare framkommit är ju att socialdemokraterna som befann sig i opposition 1991, var med och godkände många av besluten hur bankkrisen skulle hanteras, när den borgerliga regeringen hade makten. Och då är det svårt att efteråt komma och kritisera vad Bildt och Lundgren ställde till med.

Hur klantigt regeringen och oppositionen handlade bankkrisen, finns det svart på vitt på i alla protokoll i regeringskansliet, som man fortfarande hemlighåller. Men det är inte någon hemlighet att både Göran Persson som i opposition fortfarande var riksdagsledamot (s) och Laila Freivalds som var f d statsråd (s) fanns med i Bankstödsnämndens organisation, och godkände en del av de beslut som Bo Lundgren fattade i sin egenskap av bankminister.

Därmed är också socialdemokraterna delansvarig för den största ekonomiska katastrof som drabbat Sverige, och som gör att både företagare och riskkapital söker sig utomlands så fort det går. Eftersom staten har ett direkt ansvar för vad som inträffat kan ärendena inte heller preskriberas. I likhet med judarna i Nazi –Tyskland under 2:a världskriget plundrades på samma sätt som företagarna i Sverige under bankkrisen, förfaller inte fordran mot staten för alla de skötsamma företagare som oskyldigt drabbades av den största företagsplundringen i Sveriges historia.

Det är nog därför som de f d ledamöterna i den avsomnade Bankstödsnämnden, med näbbar och klor fortfarande försöker påskina att de första tecknen till att Sverige hamnat i en finanskris upptäcktes först hösten 1990, när krisbankerna med Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen redan var på obestånd redan den 1:a februari 1990. Något som såväl den gamla Bankinspektionen som regeringen är medvetna om, men som man fortfarande inte vill skall komma till allmänhetens och domstolarnas kännedom.

I dag ser vi tydligt resultatet av bankkrisen. Många tvingas leva på sjukpenning eller förtidspension, bara för att framtidsföretagen har försvunnit eller ofrivilligt likviderats.

Det kan också Landsorganisationen (LO) konstatera i sin senaste utredning om arbetslösheten, som utförts av Jan Edling på LO:s näringslivspolitiska enhet.

Men inte heller LO vill vidkännas resultatet av bankkrisen. Tre gånger har Jan Edlings laddade rapport varit upp till behandling i LO:s ledning. Måndagen den 16 maj 2005 avvisades rapporten. Eftersom det snart är val ansågs rapporten alltför känslig och kunde skada socialdemokraterna.

Regeringen har ju inte lyckats med att skapa en näringspolitik som främjar företagsamheten. Inte heller har företagarna som oskyldigt drabbades under bankkrisen fått någon upprättelse.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen