Skillnaden i den gjorda analysen, som han gör mot vad jag tidigare anfört, är att han inte vågar ta upp frågan hur det kommer sig att så många företag har försvunnit eller sålts till utlandet, när han skriver om den svenska massarbetslösheten i Aftonbladet (AB den 23 maj 2005). Frågan om orsakssammanhangen måste fortfarande vara för politiskt känslig.

I dag vet alla genom mina artiklar och böcker att det var regeringen Bildt med bankminister Bo Lundgren i spetsen som under den borgerliga regeringsperioden (1991 – 1994) såg till att 60.000 skötsamma företag fick sina krediter uppsagda och blev plundrade inpå bara kroppen av både bankerna och de statliga och privat ”skräpkreditföretagen”, som bildades för ändamålet.

Men hur många känner till att det var Sveriges statsminister Göran Persson och vår nuvarande utrikesminister Laila Freivalds, som i den temporära myndigheten Bankstödsnämnden, där de var med och godkände alla illegala och konfiskatoriska beslut som fattades.

Det är nog den största orsaken, till att annars väl informerade journalister som Dan Josefsson, fortfarande inte vågar ta upp denna brännheta fråga till debatt. Och att den borgerliga regeringen inte anklagas för vad Carl Bildt och Bo Lundgren ställde till med under krisen. Socialdemokraterna hade ju själv sina fingrar med i syltburken.

Att socialdemokraterna var med bäddade för bankkrisen genom den vårdslösa avregleringen av alla kreditrestriktioner 1985, har jag ju redan skrivit om i mina artiklar och böcker. Men ansvaret för att bankerna lånade ut för mycket pengar under krisen var bankernas eget. Att därför fortfarande efter 15 år, försöka dölja varför jobben inte kommer tillbaka, är den största offentliga lögn vi har i Sverige. Om detta verkar Josefsson och jag helt överens.

Facit av dagens utslagning är notan efter ett oanständigt 1990 – tal, då vare sig den borgerliga eller socialdemokratiska regeringen såg betydelsen av att slå ut friska företag, och rädda bankerna på kundernas bekostnad.

Det är genom den stora plundringen av företagare, som redan är statistiskt bevisad, som allt fler människor tvingats in i ett bidragsberoende. Den svenska staten har inte längre har råd att behålla den offentliga sektorn på samma nivå som tidigare. Hela den svenska ekonomin går på kryckor. Bara skatterna och statsskulden ökar stadigt.

Dan Josefsson påpekar att det historiska beslutet om att medvetet skapa arbetslöshet står att läsa i en regeringsskrivelse från den 26 oktober 1990, undertecknad av den f d statsminister Ingvar Carlsson och hans finansminister Allan Larsson som lyder: ”Den svenska ekonomins pris – och lönekostnadsutveckling måste brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste därför överordnas andra ambitioner och krav”.

Företagen och jobben skulle offras – för att värna sysselsättningen.

Om det var därför som Göran Persson var med och godkände utslagningen av en stor del av Sveriges framtidsföretag visste han uppenbarligen inte, lika lite som Bildt och Lundgren vad han gjorde, och borde därför självmant snarast avgå som statsminister.

Att både ersätta företagarna som lidit stor skada och jobben som försvunnit, är en utmaning av gigantiska mått. Politikerna måste ju börja med att först erkänna vad de ställde till med under krisen. Något som man fortfarande inte gjort, när det gäller den omilda hanteringen av entreprenörer och företagare.

Insikten om det verkliga grundproblemet – att det i dag råder brist på företagare eftersom krisbankerna tilläts att likvidera så många företagare under krisen – saknas fortfarande.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen