[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Under den svenska bankkrisen (1987 - 1993) agerade bankerna med Nordbanken i spetsen som banken befann sig i ett pågående krig mot sina kunder. Som nytillträdd VD för den kapsejsade banken 1991, hade Hans Dalborg uppmanat hela ledningen att betrakta bankens kunder som deras fiender. Det direkta beviset går att läsa i brev från Karl-Olof Hammarkvist i bankens ledning till regioncheferna från den 1.4. 1992. I brevet uppmanades dessa i klartext att skiljas från alla de kunder som de ville, utan att för den skull sätta krokben för sig själva.

Regioncheferna i banken uppmanades att sortera sina kunder som på en krigsförbandsplats: Hopplösa fall, sådana som överlever (hos oss eller hos Specialkredit) om de behandlas och sådana som överlever av egen kraft. Hammarkvist kunde bara tänka sig att släppa en del friska kunder, om det innebar att den kvarvarande portföljen blev bättre balanserad.

Med en sådan behandling från Nordbanken och andra banker av kunderna, som skedde efter krisbankernas obeståndssituation den 1 februari 1990, skapade ett mycket stort antal tvister mellan bankerna och deras kunder, när bankerna med den f d bankministern Bo Lundgrens(m) tillstånd, sade upp krediter och plundrade företagare, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”

Den vanliga bakgrunden var att en eller flera kreditgivare hade beviljat företagen krediter mot olika säkerheter, främst i panträtt i fast egendom. Företagarna och/eller hans närstående hade dessutom i många fall regelmässigt gått i borgen såsom för egen skuld för krediterna.

Under krisen sade kreditgivarna upp krediterna i förtid och krävde omedelbar återbetalning av hela återstående lånebelopp. De rättsvidriga uppsägningarna som skedde i strid mot befintlig lagstiftning, framkallade omedelbara obestånd i många av de företag som drabbades. Ofta försattes företagen i konkurs på ansökan av kreditgivarna, varefter säkerheterna togs i anspråk och ofta förvärvades sedan bolagen till låga priser, av kreditgivaren eller denne närstående företag.

I andra fall har det förekommit att företagen och kreditgivarna ingått tvingande ”förlikningar” av huvudsaklig innebörd att företagarna blev nödsakade att överlåta samtliga aktier i företagen till kreditgivarna för en symbolisk summa. Detta var vad som hände både den framgångsrike finansmannen Erik Penser och entreprenören och företagaren Börje Ramsbro, som bägge tvingades att lämna ifrån sig sina tillgångar under utpressningshot om personlig konkurs. I Börje Ramsbros fall stals dessutom hans företag, av en annan företagare, medan han fortfarande ägde det.

Det som skedde har gett upphov till otaliga tvister. (2.000 tvister bara mot Nordbanken i Stockholms tingsrätt när krisen var som värst) Rättegångar om borgen, beslagtagande av egendom och försättande i konkurs, om det saknats grund för förtida uppsägningar har varit den vanligaste orsaken. De flesta av dessa rättegångar är nu avslutade. Det är dags att överblicka och sammanfatta.

Nästan samtliga rättegångar har förlorats av företagen och företagarna. Det har kunnat ske genom att domstolarna inte följt gällande rättsregler och prövat grunderna i målen på ett korrekt sätt. Att kreditgivarna vann de rättsliga slagen är inget som Sverige borde vara stolt över.

Via den juridiska vägen har det fortfarande inte gått att bringa någon klarhet i frågan om pantvården gått rätt till då kreditgivarna inte frivilligt redovisat sin pantvård mot alla de företagare som orättfärdigt drabbades.

Eftersom denna situation uppkommit genom att man givit statsbidrag till de kreditgivare som misskött sitt fögderi, har landets politiker ett ansvar att nu se till att dessa lämnar en fullständig redovisning till alla de företagare hur man burit sig åt, när man sett till att gynna sig själva på kredittagarnas bekostnad.

Efter det stora antalet företagsskandaler som bankerna var upphov till under bankkrisen, är det märkligt att man utsett Hans Dalborg som ordförande för genomförande av den nya uppförandekoden för bolagsstyrning. Tidigare har Erik Åsbrink, som tidigare varit ordförande i Första Sparbanken, varit den pådrivande kraften i Etik – och Förtroendekommissionen.

Det var ju bland annat dessa två som skulle utredas ordentligt i den oberoende kommission som skulle tillsättas för att utreda alla oegentligheter som skedde under bankkrisen. Därför är det en gåta för mig hur man kan göra klassen buse till ordförande, för den grupp som skall utveckla vilka regler som gäller för etik och moral inom börsbolagen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen