[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om orsakerna till denna ekonomiska katastrof som Sverige fortfarande inte lyckats ta sig ur har jag själv i min egenskap av författare och skribent i finansrättsliga frågor redan hunnit skriva fyra böcker: ”Från bankkris till börskris”, (2003) ”Från folkhem till fattigstuga”, (2004), ”Noll-koll” (2005) och ”Härdsmälta” (2005).

Medan nationalekonomerna i debattartikeln i DN, nöjer sig med att bara ange ett fåtal makroekonomiska förklaringar till den svåra ekonomiska situation som Sverige befinner sig i dag, har jag ägnat större tid att utforska de faktiska omständigheterna, till att Sverige i dag befinner sig i en brant ekonomisk utförsbacke, som det kommer att ta decennier att ta sig ur.

Emellertid delar jag Jonassons, Pettersson och Söderstens uppfattning att spåren av de politiska amatörernas framfart är förskräckande. För att komma tillrätta med den stora och permanentade arbetslösheten som var 400.000 personer 1990, och nu är uppe i förskräckande tal, är något som vi genast måste ta itu med genom att straffa de ansvariga och kompensera de fastighetsägare och företagare som oskyldigt drabbats.

Vi borde göra någonting mer åt arbetslösheten och hitta förklaringarna, än att försöka slussa de många arbetslösa akademikerna ut till den offentliga sektorn, för att hjälpa våra gamla att städa och byta lampor, som den socialdemokratiske statsminister Göran Persson föreslog i idylliska Björkviks Folkets Park efter sin semester. Det räcker inte heller med bara makroekonomiska förklaringar för att bortförklara orsaken till den stora svenska arbetslösheten och till att företagsamheten drastiskt minskar i landet.

Orsaken till att Sveriges ekonomi går kräftgång finns att söka i bankkrisen 1987 – 1993 och den vildsinta utlåningen från bankerna till ett antal större fastighetsbolag med negativ direktavkastning, som gjorde att såväl Gota Bank, Första Sparbanken och Nordea (gamla Nordbanken) var på obestånd redan den 1 februari 1990.

Det var först när krisbankerna per den 1 februari tvingades redovisa sin kapitaltäckningsgrad 1990 internationellt, till The Committee on Banking Regulations and Supervisory Practices, (Cookekommittén ) som det visade det sig att de i stället var de skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs. Något som aldrig skedde.

I stället valde bankerna att säga upp krediterna för skötsamma kunder i en omfattning som Sverige aldrig tidigare sett maken till. 60.000 skötsamma framtidsföretag försvann. Statsskulden ökade med dramatiska tusen miljarder kronor. Sedan nedvärderades hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 och 70 procent för att det skulle bli lättare att säga upp krediterna för välskötta fastighetsbolag.

Att bara skylla Sveriges ekonomiska kris på socialdemokraterna och vänstern som författarna gör i artikeln i DN, är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi får aldrig glömma att det var den f d statsministern Carl Bildt (m) och bankministern Bo Lundgren (m) som under den borgerliga regeringsperioden 1991 – 1994 hade det yttersta ansvaret för Sveriges ekonomi.

Det var bankminister Bo Lundgren och som gav klartecken till krisbankerna att under bankkrisen säga upp krediter för välskötta företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj.”

Moderaternas agerande under bankkrisen gjorde att de i det förra valet, gjorde sitt sämsta valet i modern tid. Både Carl Bildt och Bo Lundgren försvann ut från politiken. Vad få känner till är att både Laila Freivalds (s) och Göran Persson (s) som satt med i Bankstödsnämnden och godkände dessa konfiskatoriska och olagliga åtgärder som fortfarande inte har kunnat reglerats rättsligt.

Facit av agerandet under bankkrisen ser vi i dag. Sysselsättningen ligger 10 procentenheter under 1990. Majoriteten av Sveriges största företag har sålts till utlandet. De medelstora och mindre företagen minskar stadigt. Företagsflykten från Sverige fortsätter.

När det gäller konsekvenserna av denna finanskris får jag medhåll av Professor Johan A Lybeck i min analys. I sin bok ”Facit av finanskrisen” (SNS förlag 1994) menar han att den kris som det svenska bank- och finansväsendet genomgått drabbat oss alla. Antingen har vi betalat för krisen i egenskap av skattebetalare, eftersom 65 miljarder kronor gått som stöd till staten till bankerna.

Eller också har vi betalat i egenskap av långivare till bankerna, dvs insättare, eller som låntagare. En vidgad räntemarginal på 3 procentenheter betyder att svenska företagare och hushåll betalat i runda slängar 20 miljarder kronor per år sedan 1991 i merkostnad, också i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag, skriver Lybeck.

Det svenska folket har således all anledning att kräva en förklaring till bankkrisen och de svenska företagen som oskyldig drabbades måste bli kompenserade för den största företagsplundringen i Sveriges historia som skedde med politikernas godkännande, och som gör att hela Sverige i dag går på kryckor

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Bankrättsföreningen