[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I augusti 2005 är det 30 år sedan LO-ekonomen Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Fond publicerade boken Löntagarfonder ( Tidens förlag, 1975 ) Boken innehöll ett detaljerat förslag hur ägandet av de svenska företagen skulle överföras från privata aktörer till fackföreningsstyrda fonder.

30 år senare återkommer Rudolf Meidner och försvarar idén bakom löntagarfonderna i en ny bok: Spelet om löntagarfonder ( Bokförlaget Atlas, 2005) Redan i förordet till boken erkänner Lars Ekdahl att löntagarfonderna utan tvekan var en av de förra seklets mest kontroversiella politiska frågor. Det var det ursprungliga förslaget som presenterades i augusti 1975, som gav upphov till en intensiv och utdragen kraftmätning, som än i dag kastar sin skugga över den politiska debatten.

När förslaget presenterades, ansåg Meidner att det låg rätt i tiden, att i någon form göra löntagarna delaktiga i kapitalbildningen. Efter andra världskriget hade löntagarna bidragit till det stora återuppbyggnadsarbetet genom återhållsamhet i sina lönekrav, vilket resulterat i en ojämn förmögenhetsstruktur, som införandet av löntagarfonder skulle ha rättat till. Eftersom man undvikt att nämna denna internationella bakgrund, har den svenska debatten blivit helt snedvriden, hävdar Meidner.

Vad som skulle ha hänt i ett Sverige med Rudolf Meidners löntagarfonder, om de införts som det från början var tänkt, skriver Fredrik Erixon och Per Hortlund i en nyss utkommen rapport. (Timbro 2005 )

Om löntagarfonderna införts skulle det ha resulterat i kapitalkonsumtion, företags – och investeringsflykt, minskad soliditet för företagen och lägre vinster. Sverige skulle blivit monopolistiskt samhälle, där makten över företag, tidningar och bokförlag, skulle vara koncentrerad i fackets händer.

Löntagarfonderna kom ju att dominera den ekonomiska debatten under tjugo år – från LO-kongressens beslut att tillsätta en fondutredning, till att den borgerliga regeringen satte punkt för den urvattnade variant av löntagarfonderna, som infördes efter den socialdemokratiska valsegern 1982.

Hade man följt Meidners fondkonstruktion skulle löntagarfonderna redan vid år 2000 varit majoritetsägare i fem svenska börsnoterade företag – Electrolux, Holmen, SKF, Trelleborg och Ångpanneföreningen. 44 procent av H&M och 43 procent av Handelsbanken skulle ägts av löntagarfonderna. I snitt skulle redan 39 procent ( 35 procent med viktat medelvärde i dag ägts av löntagarfonderna.

Genom sin konstruktion skulle löntagarfonderna snabbt ha blivit största ägare i många företag. Om löntagarfonderna införts 1980 hade Astra haft löntagarfonder som största ägare redan 1982. I Handelsbanken och S-E-B skulle det inträffat redan 1981 – efter bara ett år med löntagarfonder.

Timbros rapport visar att Meidners antaganden inte var realistiska – fonderna skulle bli majoritetsägare och största ägare inom en betydligt kortare period eftersom privata ägare inte skulle förhålla sig passiva till löntagarfondernas successiva övertagande.

Ägarna skulle åtminstone sett till att få del av det fria egna kapitalet och de obeskattade reserverna i företaget.

Inom arbetarrörelsen föranledde löntagarfonderna en diskussion om reformismens möjligheter och om förutsättningarna för en långtgående samhällsomvandling med demokratiska socialistiska förtecken.

Frågan om löntagarfonder handlar således om i vilket samhället vi vill leva. Vill vi ha socialismen eller kapitalismen? Redan i ett anförande på Arosmässan 1972 uttalade sig Olof Palme i positiva ordalag om att låta löntagarna ta del av företagens vinster: ”Jag tror det skulle underlätta om man kunde finna något vettigt system för löntagarna att få del av den förmögenhetsackumulering, som en hög självfinansieringsgrad inom företagsamheten utgör,” sade han. Därmed föregrep han LO:s flera år senare framförda krav på löntagarfonder påpekar Meidner.

Palme hoppades att Meidners förslag inte skulle störa marknadsekonomin. Och att det skulle gå snabbare att lösa löntagarfondfrågan än ATP. Men där bedrog han sig.

Min egen uppfattning är att det hårda svenska skattetrycket gör att det det tidigare ”sparandeöverskott” som tidigare rådde hos både företag och privatpersoner mellan 1940 – 1960, nästan helt har utraderats. Ökande skatt på både sparande och arbetande kapital har medfört att självfinansieringen för svenska företag minskat betydligt. Även utan införandet av löntagarfonder har Sverige blivit ett land där arbetslösheten ökat markant, samtidigt som företagsamhetens drastiskt har minskat .

Rudolf Meidner menar att det gäller att utforma en strategi för utvecklingen av det institutionella ägandet som står i överensstämmelse med dess karaktär och förvaltning av samhälligt kapital.

Detta ”samhälliga” kapital existerar redan i form av pensionsfonder. Pensionsfonder bildas av löntagarnas sparande (=uppskjuten lön) Löntagarnas förfoganderätt över detta kapital kan inte ifrågasättas, skriver Meidner. Den fråga som jag själv då genast ställer är hur det kan komma sig att man redan tillåtit sig att länsa de svenska löntagarnas pensionsfonder på 258 miljarder kronor. När jag ställt denna fråga är det ingen politiker som kunna svara.

De frågor som jag själv ställer mig efter att både ha läst Timbros rapport och Meidners bok är om Meidner i dag är medveten om konsekvenserna för Sverige om hans förslag accepterats och bevarats som det från början var tänkt ?

Resultatutvecklingen från vad som nyligen har hänt i de ”herrelösa” företagen på börsen förskräcker. Det räcker med att konstatera de stora företagsskandaler som redan uppenbarats i ABB, Skandia och det fackföreningsstyrda försäkringsbolaget Folksam för att få avsmak för både fackförenings – eller tjänstemannastyrda företag.

Min bestämda uppfattning är i stället att svenska företag behöver uthålliga ägare som i H & M, Ikea och Tetra Pac. Starka ägare som värnar om sina företag, på både kort och lång sikt.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen