I detta fall har EU-kommissionen tidigare gjort en motsatt bedömning av vad Stockholms tingsrätt nu kommit fram till, och bland annat skrivit till den svenska regeringen och begärt en förklaring, utan att få något ordentligt svar.

En annan invändning från kommissionen har varit att svenska domstolar generellt är för dåliga på att begära förtydligande information om EG-rätten. I en intervju med Gerdin i Aftonbladet den 7 september 2005, säger han sig inte vara överraskad över domen. ”Utgången var väntad”, menar han och anmäler tingsrätten till EU-kommissionen, för man inte brytt sig om att inhämta förhandsbesked innan domen.

Dagens Nyheter anser att en av politikens viktigaste frågor i Sverige är självständiga domstolar. ”Inget är så viktigt i en rättsstat som att åklagare, advokater och domare har integritet rimliga arbetsvillkor och håller hög standard,” skriver tidningen på sin ledarsida den 13 september 2005. I Sverige har den politiska utvecklingen inneburit en ökad börda på domstolsväsendet, som redan tidigare pressats mellan höga krav från allmänheten och begränsade resurser.

Själv har jag redan skrivit fyra böcker som bland annat handlar om politiseringen av domstolarna, och vilka konsekvenser detta redan fått för Sverige. I likhet med juristen Peter Gedin anser jag att synen på rättsvården, från polismakten till den dömande makten upprätthålls med hjälp av illusioner.

En annan illusion är att svenska domare är självständiga. Majoriteten av domarna i de högsta rättsinstanserna har tjänstgjort under relativt lång tid i olika departement, nära den politiska makten, vilket är ett förhållande som genomsyrar hela systemet. Ju mer domare agerar politiskt i sin ämbetsutövning, desto större karriärmöjligheter.

De flesta västländer har specialister som hanterar ekonomiska mål i domstolar. Så är det inte Sverige – med världens högsta skatter. När domarens kunskaper brister i skattefrågor lutar han sig för tungt mot Skatteverket, i stället för att själv ta reda på vad lagen säger. Samma sak gäller i tvistemål mellan bank och kund, där Högsta domstolen (HD) använder sig av intresseorganisationen Svenska Bankföreningen som remissinstans. I stället borde HD självfallet följa de regler som stipuleras i EG-rätten, Europakonventionen och den europeiska bankrätten.

Maktbalansen i skatteprocessen i den nuvarande systemet är orimligt skev, anser både Peter Egardt som är VD i Stockholms Handelskammare och Claes Levin som är ordförande i Institutet skatter & rättssäkerhet (grundat av Skattebetalarnas förening) Merparten av skatteprocesser drivs av den skattskyldige själv. Den grundläggande tanken i förvaltningsprocessen är att den enskildes bristande kunskaper ska avhjälpas av domaren (officialprincipen)

Men om domaren inte har några specialistkunskaper och ändå skall idka processledning i skattemål gentemot den enskilde blir det i de allra flesta fall som en blind leder en blind.

Till sist blir det ändå skattemyndigheten som får det sista ordet.

Vad beror det då på att domstolarna har förlorat sin självständighet och blivit politiskt styrda ?

Innan 1975 var domstolarna i realiteten helt självständiga inom de områden de fått att omhänderta. De dömde i konungens namn. Domarna markerade att de stod utanför den löpande statsförvaltningen. Domstolarna kunde inte beordras av regeringsmakten att döma på ett visst sätt; de skulle enbart döma efter lagarna.

I 1975 års grundlag har man tagit bort denna dömandets särställning och gjort domstolarna till i princip regeringens underordnade myndigheter, enbart med vissa specialuppgifter. Deras karaktär av ”förvaltningsmyndigheter” har samtidigt understrukits genom att hela det svenska domstolsväsendet – inklusive de högsta domstolarna, som tidigare var sidordnade – 1975 underställts ett vanligt administrativt verk (domstolsverket) med en generaldirektör i spetsen

Också vid utnämningen av domare till de högsta tjänsterna har politiseringstendenserna slagit igenom. Det är på detta sätt som domarkårens sammansättning snabbt får en politisk påverkan både direkt och indirekt.

I Sverige är en av de större bristerna i 1974 års författningsreform att de politiker, som själva tog sig makten att på egen hand skriva regler för sin maktutövning, underlät att i den nya regeringsformen föra in några regler om hur denna maktutövning skulle kontrolleras. I så gott som alla författningar, utom i den svenska, finns det regler om en sådan kontroll. Den som behärskar riksdagsmajoriteten kan i stort sett göra vad han vill utan risk för påföljd.

Det var denna maktutövning vi sett prov på under bankkrisen, som fortfarande inte lett till några som helst åtgärder mot de politiskt ansvariga, som skötte Sveriges genom tidernas största ekonomiska kris. Min förhoppning är därför att den utredning som nu pågår om en svensk författningsdomstol, snarast kommer fram till att en sådan behövs.

Behovet är skriande stort.