[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När den förre VD:n i Nordbanken Hans Dalborg, driver den statliga Nordbanken (numera Nordea) vidare när han tillträder som ny VD 1991, trots att banken är på obestånd redan i början av 1990, utan att vare sig upprätta kontrollbalansräkning eller informera bankens kunder, begår han ett grovt ekonomiskt brott, som självfallet borde medföra både åtal och ett långvarigt fängelsestraff.

Men ingenting händer. Till slut blir det svenska staten som blir tvungen att skjuta till mer än 60 miljarder kronor för att rädda den statliga banken ur dess ekonomiska obeståndssituation.

I det läget var Nordbanken inte den enda banken som var bankrutt. Även Första Sparbanken befann sig i en allvarlig kris 1990. Ett förslag till räddningsplan för Första Sparbanken låg på riksdagens bord redan 1991.

Gota Bank som hade bildats genom en sammanslagning av de tre regionalt förankrade bankerna Götabanken, Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken hade också förbrukat hela sitt egna kapital redan den 1 februari 1990. Huvudägare till den nya banken var det lilla investmentbolaget Proventus, som i likhet med Nordbanken redan under slutet av 80-talet lämnat friserade uppgifter om bankens lönsamhet.

1990 var de redovisade kreditförlusterna i banksystemet över 11 miljarder kronor. Resterande förluster och nödlidande krediter hade skickligt dolts i krisbankernas bokföring. 1991 var de befarade förlusterna 25 miljarder, som kom att bli mycket större, då vare sig nyemissionen på 5,2 miljarder beloppet på 20 miljarder som kom Nordbanken tillgodo ett halvår senare, räckte för att betala bara den bankens enorma kreditförluster.

Den dåvarande bankministern Bo Lundgren lät då på eget bevåg bankerna slippa uppfylla det internationellt överenskomna kapitaltäckningskravet på 8 procent, som skulle vara uppfyllt den 1 februari 1990. Uppskjutningen skedde fram till utgången av 1992. Då blev Lundgren tvungen att ge bankerna en generell amnesti för att de överhuvudtaget kunna driva verksamheten vidare.

För att kunna bedöma den ekonomiska situationen hos bankerna blev Finansinspektionen i mitten av december 1991 tvungen att utfärda föreskrifter, som borde ha utfärdats redan 1987. Det medförde ökade krav på krisbankernas redovisning, för att alla förluster skulle bli synliga. Men några anmälningar till vare sig polis eller åklagare för att man redan tidigare lämnat grovt felaktiga uppgifter om krisbankernas solvens var det inte frågan om.

I stället skyllde bankerna sina egna kreditförluster på sina kunder. Trots att det bara var ett fåtal stora krediter till de största fastighetsbolagen som orsakat bankernas insolvens. Följden blev att krediterna sades upp för 60.000 skötsamma företagare och 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Bo Lundgrens egen slutsats till denna kris var att man måste ha ett långtgående ansvar för bankerna. Däremot ansåg han att det inte fanns några skäl för staten skulle ingripa om oskyldiga företagare drabbades av finansiella problem, bara för att bankerna inte längre var solventa och kunde uppfylla sina förpliktelser.

Staten till och med hjälpte till med att upprätta statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum för att bankerna skulle kunna avlasta sig sina företagsengagemang, och för att det skulle bli lättare och gå snabbare att avveckla företag som man ville bli av med utan att behöva göra ordentliga pantrealisation som lagen kräver. Det gällde alla de företagare man flyttat över till de statliga ”skräpkreditbolagen.”

Den kritik som borde riktas mot den dåvarande Bankinspektionen och dess uppdragsgivare – regeringen via Finansdepartementet – borde gälla den bristande kontrollen av bankerna under bankkrisen. Hans Löwbeer som i slutet av 80-talet var chef för Bankinspektionen har hittills sluppit alldeles för lindrigt undan, för att han inte skötte sitt fögderi ordentligt.

Självfallet är både styrelser och ledningarna för krisbankerna ansvariga för vad som har skett. Det är även de involverade politikerna som lät bli att vidta åtgärder mot bankerna, men lät allmänheten och företagarna betala notan för bankkrisen.

De som fick betala kalaset var allmänheten och företagen som jag redan berättat i detalj om i mina tidigare böcker. De olagliga åtgärder som krisbankerna i samarbete med politikerna vidtog mot skötsamma företagare, har Sverige aldrig tidigare upplevt. Till detta kom så det meningslösa försvaret av kronan som i slutet av 1991 ledde till en chockhöjning av marginalräntan, från 11,5 procent till 17,5 procent som sedan ökade till dramatiska 500 procent.

Om en sak är i alla fall Bo Lundgren och jag överens: bankkrisen 1987 – 1993 är den svåraste finanskrisen i Sveriges historia. Den fråga som jag därför måste ställa till de rättsvårdande myndigheterna är varför ni lät både bankanställda och ansvariga politiker gå fria efter att ha orsakat Sveriges största ekonomiska kris genom tiderna, genom att tillåta bankerna att plundra skötsamma företagare under bankkrisen ?

Den frågan är det hittills ingen ansvarig som kunnat ge ett godtagbart svar på.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen