[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I det gamla kommunistiska Sovjetunionen var det vanligt att man för att kunna utdöma lagens strängaste straff och mörda sina politiska motståndare. Med hjälp av tortyr fick man sina ”fiender” att bekänna brott de aldrig begått. För att senare kunna försvara sina handlingar, kunde diktatorn Stalin senare utmåla sina offer som förövare.

I det socialistiska Sverige går det lugnare till. Hittills har det inte förekommit något mördande av samma slag som i Sovjetunionen. I stället nöjer man sig med att förtala de många skötsamma entreprenörer och företagare som man plundrade under bankkrisen, i olika kränkande förtalsregister. Politiska motståndarna registrerade man under många år i s k kallade IB – register, som jag tidigare skrivit om i mina böcker.

Dessa register har stor betydelse. För de som registrerades i bankernas förtalsregister och blivit plundrade under den bankkrisen med politikernas godkännande, används dessa register mot bankkunderna även i domstol, när dessa försöker få upprättelse. Registeransvarig är ingen mindre än den f d lagmannen vid Stockholms tingsrätt Carl Anton Spak, som sprider dessa uppgifter vidare till berörda handläggare i domstolarna, efter eget gottfinnande. För att registren skall bli trovärdiga blandas vanliga hederliga företagare med banditer och mördare.

Uppgifterna om oskyldiga bankkunder som jag har dokumenterade fanns också registrerade hos den förre rikspolischefen Sten Heckscher (s), som trots min polisanmälan för flera år sedan, inte vidtog några som helst åtgärder för att ställa uppgiftslämnarna till svars.

Sten Heckscher skyddar sina partibröder. Precis som han tidigare skyddat sina partikamrater kris fackets och socialdemokraternas olagliga och kränkande personregister. Det var Peter Bratt och Jan Guillou som tidigare avslöjade IB-registret. Avslöjande medförde fängelsestraff för dem bägge, medan de som förtalade politiskt oliktänkande, medan de inom facket och socialdemokraterna som förtalade sina ovänner fortfarande går fria.

Visst förekommer det även i Sverige att man förföljer och internerar politiska motståndare. Det mest kända exemplet är läkaren och politikern Alf Enerström som under 23 år bott i sin lägenhet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Han förföljs av socialdemokraterna. Det beror på att han ända sedan 1970, genom insamlade medel från en kritisk allmänhet i stora annonser i både lokal – och rikspress vågat kritisera delar av den konfiskatoriska och socialistiska politiken hos socialdemokraterna.

I juni 2001 anfölls Alf Enerström på egen mark av advokaten Einar Kalman som försökte slå ner honom. En månad senare återkom advokaten. Denna gång för att försöka misshandla Enerström med ett kraftigt järnrör. Enerström kunde även denna gång försvara sig och knocka advokaten. Då sattes Enerström i fängelse, medan advokaten gick fri. Under fängelsetiden passade man på att göra inbrott på Enerströms kontor på Sölje Herrgård, och beslagta 600.000 kronor av partikassan samtidigt som alla sympatisörer som inbetalat medel genom postgiro registrerades.

Senare upprepades mönstret, genom oannonserad avhysning av Enerström i partihögkvarteret på Norr Mälarstrand 24 i Stockholm. Denna gång döms Enerström till rättspsykiatrisk vård, för att han försökt försvara sig vid intrånget i lägenheten.

Nu tvångsmedicineras Enerström. Utan att man har kunnat konstatera ett ordentligt symptom för att därefter kunna presentera en diagnos.

Det sker genom att han får det kraftiga neurolepticatet Cisordinol. Om denna kraftiga medicin skall användas borde det vara en frivillig behandling. Enligt min uppfattning, har Enerström alla sina sinnen i behåll, trots den behandling som han utsätts för. Men visst lider han. Innanför den psykiatriska klinikens väggar kan man tydligen göra vad som helst utan att det går att få någon rättelse.

I dag är Alf Enerström 75 år. Cisordinol har redan givit honom hjärtfel (förmaksflimmer). Genom att samtidigt ge honom den blodförtunnade medicinen Varan (mot hjärtinfarkt) försöker man nu kompensera förmaksflimret vilket inte hjälper.

I Sverige går det tydligen bra, genom att först provocera och sedan internera politiska motståndare, utan att någon vågar protestera. Genom olika förtalsregister försöker man även som i det gamla Sovjetunionen att förvandla offer till förövare, utan att någon törs reagera.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen