[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Övriga rörelsedrivande företag som bankerna ville bli av med under krisen, sade man upp krediterna för, och underlät att fullfölja ingående avtal och låneförpliktelser. Under sådana olagliga åtgärder, som godkändes av statsministern Carl Bildt (m) och bankministern Bo Lundgren (m) var det lätt att förstöra framtiden för de många företagare, som helt i onödan fick se sina livsverk gå i spillror under krisen.

Både svenska hushåll och övriga småföretagare fick också vara med betala för krisen genom en vidgad räntemarginal på hela 3 procent per år sedan 1991, till en total merkostnad av 20 miljarder per år, allt i syftet att rädda bankerna från deras egna misstag. Som grädde på moset har också 60 miljarder kronor gått som stöd från staten till statliga Nordbanken (numera Nordea)

Hur bankkunderna skulle behandlas beskrev Nordbankens vice VD Karl–Olof Hammarkvist i ett PM på uppdrag av bankens dåvarande VD Hans Dalborg i ett internt brev som jag har tagit del av. Uppdelningen skulle ske mellan ”The Good Bank” och Specialkredit, sedermera Securum. Enligt Dalborgs direktiv skulle också friska företag föras över ”om det innebar att den kvarvarande portföljen blir bättre balanserad ”.

Dalborgs direktiv är skrämmande i sin cynism mot kunder då själva överförandet av en kredit till Securum i sig utpekade och därmed gjorde också friska företag till krisföretag. Vilken annan bank ville vid denna tid överta en kredit som Nordbanken beslutat överföra till Securum, då alla trodde sig känna till risken i en sådan kredit genom det uttalade syftet med ett s k ”skräpföretag” som Securum.

För konkurrerande banker måste Dalborgs direktiv uppfattas som skandalösa. Vilka andra banker kunde på statens bekostnad skaffa sig konkurrensfördelar genom den ”ideala portfölj”

Som Nordbanken syftade till ? Att ingen bank ändå reagerade berodde på att man i stället valde att följa Nordbankens exempel och säga upp krediter för friska företag som inte längre passade in i ”portföljen”.

Förutom att Hans Dalborg tidigare ha vilselett såväl regeringen som riksdagen om bankens obeståndssituation 1990 och dess verkliga kapitalbehov 1991, vilseledde nu Dalborg hur man tänkt sig skapa en ”ideal låneportfölj”. Att det skedde genom att också överföra friska krediter för sunda företag till Securum, är det ännu i dag inte många som känner till.

Även Finansinspektionen agerade på olika sätt för bankerna skulle slippa ställas till svars för alla olagligheter. När det 1991 blev känt att bankerna strypt börsföretaget Nobels likviditet utan någon som helst anledning, gjorde Finansinspektionens dåvarande chef Anders Sahlén bara en enkel ”skenutredning” som gick ut på att fråga de misstänkta – bankerna – om de strypt krediterna för Nobel.

Däremot frågade aldrig Sahlén brottsoffret – Nobel – vad som hänt. Då bl.a. Nordbanken svarade Sahlén att man ej strypt Nobels krediter, nöjde sig Sahlén med det svaret och konstaterade utan att vidare undersöka sakförhållanden ordentligt att Nobel ej hade utsatts för någon kreditstrypning trots att så hade skett.

Själva överföringen till de olika ”skräpkreditföretagen” som Retriva och Securum var att förvandla friska lån till sjuka, vilket inte på något sätt framgår av den utredning som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) genomförde för att klara ut hur det gått till när bankerna sade upp krediterna för friska företag.

När de svenska bankerna och staten begår brott är alla tysta eller tillåts vilseleda. Inte ens riksdagens beslut om att göra en ordentlig oberoende utredning om vad som hände under bankkrisen för flera år sedan har ännu påbörjats. Trots att jag och andra redan avslöjat många av de oegentligheten som skedde under bankkrisen, har man nu hunnit rensa bort det för bankerna mest besvärande materialet. Det har redan visat sig i många av de rättegångar som jag tagit del av – att väsentligt material inte kunnat återfinnas.

Varför har då författarna Clas Bergström, Peter Englund och Per Thorell som skrev boken Securum. Vägen ut ur bankkrisen (SNS Förlag 2002) inte skrivit om hur intagningsfasen av företag i Securum gått till ? Och varför har inte författarna i boken avslöjat hur Securum kunnat manipulera försäljningen av övertagna panter ?

Svaret på den frågan är att både Hans Dalborg och Jakob Palmstierna vid denna tid ingick i SNS förtroenderåd, och kunde manipulera författarna att genom olika direktiv låta dem skriva en bok utan några större avslöjanden. Lars H Thunell som var den förste chefen för Securum satt också med i SNS styrelse och bestämde vad det var författarna till boken om Securum skulle skriva.

Helt klart är att både de statliga och privata ”skräpkreditföretagen” bröt mot riksdagens direktiv där man sade att avvecklingen av tillgångarna måste tillåtas ta en avsevärd tid. Securum gjorde processen mot Nordbankens kunder kort. Man införde bonussystem för handläggarna, som gjorde att snabba konkurser gav mer bonus än ett ackord, som skulle gett företagen möjligheter att överleva.

Följden blev att många skötsamma företagare, som var låntagare i bankerna under denna period och som utsattes för dessa orättfärdiga beslut, ruinerades ekonomiskt och deras företag spolierades. Därför befinner sig Sverige i den situation vi gör i dag. Vem vill starta ett nytt företag när man när som helst kan drabbas av olagliga beslut från bankerna och staten som både drabbar det egna företaget och den personliga ekonomin, även om man alltid skött sina åtaganden ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen