[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Trots den grundläggande princip kring äganderätten som tydligt framgår i tilläggsprotokollet till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som undertecknades i Paris den 20 mars 1952 och sedan ratificerades den 17 april 1953 i Sverige, så tillämpades inte denna princip i de flesta av alla de rättegångar mot bankerna, som jag i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen tagit del av, som blev följden av krisen.

Det skulle till och med dröja ända fram till 1995, innan man brydde sig om att skriva in Europakonventionens bestämmelser i den svenska lagstiftningen, som bland annat stipulerar att ”envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt.” Trots detta respekterade domstolarna ändå inte äganderätten för drabbade företagare efter 1995, vilket tydligt visar att svenska domstolar i affärsmål mot bankerna, väljer att dömer politiskt i stället för juridiskt.

Min bestämda uppfattning är därför att den domstol som inte följer bestämda rättsprinciper i viktiga frågor som reglerar äganderätten, trots att dessa regler sedan länge finns ratificerade, i princip tillåter bankerna agera som de behagar mot utsatta företagare, vilket också skedde under krisen.

Om nu svenska domstolar anser att det var företagen som skulle offras, bara för att främja bankernas bästa – om de anser att bankerna ostraffat kan lägga beslag på företagarnas egendom – bara för att bankerna behövde kapitaltillskott, anser jag att de agerar som ombud för tjuvar. Det finns ingen skillnad: tjuven begär inte inte heller att man skall godkänna hans handlande.

Under bankkrisen låtsades vare sig bankerna eller regeringarna om att det finns någonting som heter privat ägande och att detta ägande skall respekteras. Politikerna gjorde det alltför lätt för bankerna genom att inrätta statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum som kunde ta över vad man ansåg var bankernas tillgångar, när det i själva verket var företagarnas egendomar man lade beslag på. Detta kunde också ske utan någon egentlig pantrealisation som lagen föreskriver

I många av de företag som man lade beslag på, hade entreprenörer och företagare som jag känner till, ägnat sina liv åt att få fram de bästa affärsidéerna och produkterna. Företag som senare reades ut till bankernas bekanta och vänner både i Sverige och utomlands, utan att grundarna fick så mycket som en spottstyver för sina livsverk. De som avyttrade bolagen i de statliga ”skräpkreditföretagen” fick däremot rejäla provisioner för sitt rättsvidriga agerande.

Vad jag och många med mig fortfarande inte förstår närmare 15 år efter bankkrisen, är varför företagare som ägnar all sin energi till det yttersta för att få fram den bästa produkten, blir så hårt straffade i stället för belönade, som erkänsla för vad de uträttar i samhället.

De som tillåter sig att utdela dessa straff mot företagsamheten i landet är viljelösa politiker som bara flyter omkring från det ena misslyckandet till det andra. Som förväntar sig att det är företagarna som skall betala deras räkningar. De tror sig vara födda att härska i kraft av sin inkompetens.

De metoder att lägga beslag på företag under bankkrisen är plundrarmetoder – och jag kallar dem vid deras rätta namn – eftersom det inte på något sätt går att försvara. Att man i Sverige tillåter bankerna att strypa krediter och lägger beslag på företagares egendom, utan att säkerheterna har försämrats och dessutom slipper bevisa om man gjort fel eller rätt i domstol, visar att landet inte längre är någon rättsstat.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen