[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I boken erkänner han vad jag hela tiden påstått att det i praktiken var de svenska bankernas och finansbolagens kreditgivning till de största fastighetsbolagen, och i synnerhet till de fastighetsbolag som hade sin huvudinriktning på affärsfastigheter som var helt avgörande för krisbankernas samlade kreditförluster.

Finansinspektionen som har till uppgift att granska bankernas kreditgivning, tvingas också i efterhand att medge bristerna i bankernas interna kontroll under åren 1988 –1991. Och att ”erfarenhetena varit nedslående.” Man konstaterar att det i vissa fall har funnits allvarliga brister vad gäller både beslutsordning, riskhantering och uppföljning.

Petterssons konklusioner är till vissa delar min egen, som jag redan framfört i mina böcker och ett stort antal artiklar, i både dagspress och fackpress. Mot den bakgrunden ter sig regeringens Bildts och bankminister Bo Lundgrens agerande mot Sveriges skötsamma företagare under bankkrisen helt obegripligt.

Hur kunde man tillåta en vidgad räntemarginal på 3 procentenheter, vilket betyder att svenska småföretag i runda slängar under några år fick betala 20 miljarder kronor per år från 1991 i merkostnad, bara i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag ?

Även den f d finansministern Erik Åsbrink, som var ansvarig för kreditavregleringen den 21 november 1985, medger i samma bok att det var följden av avregleringen som medförde bankernas okontrollerade kreditexpansion, som drev upp fastighetspriserna. De som arbetade i banksystemet var heller inte förberedda på den kombination av fri marknad (från 1985) och räntechock (från 1990) som skulle komma.

Hur kunde den borgerliga regeringen under perioden 1991 – 1994 tillåta bankerna offra 60.000 friska företag så att 400.000 människor kastades ut i en permanent arbetslöshet, bara för att bankerna skulle återfå sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad ? Det är en fråga som fortfarande är obesvarad och kräver en ordentlig förklaring

Resultatet av dessa åtgärder ser vi tydligt i dag. Både den permanenta arbetslösheten och statsskulden ligger kvar på samma höga nivå som under bankkrisen. Men i stället för att erkänna att det sätt som man hanterade krisen på var både felaktigt och olagligt, har vare sig den socialistiska regeringen eller den borgerliga oppositionen hittills gjort någonting, för att korrigera sina allvarliga misstag.

Regeringen Persson tillsätter en etikutredning som skall utreda etik och moral inom näringslivet, när det i stället är bankernas och politikernas roll som borde utredas. I stället för att kompensera de företag som slogs ut helt i onödan tror regeringen att arbetslösheten skall kunna gå ner med ökande sysselsättning inom den offentliga sektorn, med hjälp olika dyrbara arbetsmarkandspolitiska åtgärder, utan att ifrågasätta hur vi skall ha råd med detta.

Även den borgerliga oppositionens miljardlöften förskräcker. I stället för att renovera det av bankerna och politikernas söndertrasade näringslivet, föreslår oppositionen ofinansierade miljardsatsningar med tusentals nya poliser. En flerdubbling av antalet soldater i utlandstjänst och daglig sysselsättning till alla psykiskt sjuka. För att få ihop denna budget tvingas oppositionen att låna ännu mer för att få ihop statsfinanserna.

I Sverige verket valet av ny regering var ett val mellan pest och kolera. Inget av de föreslagna regeringsalternativen inför höstens val 2006, verkar fortfarande ha förstått hur viktigt det är att prioritera näringslivet. I stället tävlar man om att göra livet surt för landets företagare.

Hur skall man annars kunna förklara att det var den borgerliga regeringen under bankminister Bo Lundgren (m) som fick lov att slå sönder företagsamheten under bankkrisen, medan den socialdemokratiska regeringen efter regeringsbildningen 2004, upphäver skattelindringen för enskilda näringsidkare och återinför dubbelbeskattning på utdelad vinst från aktiebolag ?

Det grundläggande misstag som de statsvetare och ekonomer som från olika positioner, följde processen under bankkrisen, är att de inte samtidigt analyserar vad krisen kostade Sverige i förlorad företagsamhet. Hade man gjort detta skulle man kommit fram till mångdubbelt större kostnader.

Karl – Henrik Pettersson som i boken Vad kan vi lära av kraschen ? hävdar att bankkrisen var en systemkris och då är det naturligt att systemets tillfrisknande sätts i första rummet och de enskilda aktörernas i andra rummet.

Om det var det som innebar att värderingsprinciper och redovisningsregler, som skulle gällt i ett normalt läge måste sättas åt sidan, och att såväl bankerna som politiker tilläts spela med falska kort mot företagarna under bankkrisen när 60.000 företagskunder tvingades att överlämna sina företag och tillgångar till bankerna, anser jag till skillnad från Karl- Henrik Petterson, att detta är ett alldeles för högt pris att betala för bankkrisen.

Detta är nog också anledning till att ingen analytiker hittills bekymrat sig att räkna ut vad krisen kommer att kosta Sverige i förlorade arbetstillfällen, och att den oberoende utredning om bankkrisen som riksdagen för länge sedan beslutat om, ännu inte har påbörjats.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen